Statlig sjukvård – eller ett system som faktiskt fungerar?

Sverige diskuterar organisation när det avgörande problemet sitter i finansieringen

Valrörelsen och den återkommande frågan

Efter helgerna går Sverige in i ännu en valrörelse där sjukvården kommer att vara en av de centrala frågorna. Kraven på förstatligande kommer att upprepas, som om huvudmannaskapet vore den avgörande frågan. Det är den inte. Det verkliga vägvalet handlar om finansieringsmodellen – och den avgör vilka resultat vården kan leverera.

I Sverige ägnas mycket tid åt att diskutera organisation: regioner, huvudmannaskap, styrkedjor och ansvarsfördelning. Det är dock inte där problemen sitter. Organisationen blir aldrig bättre än de incitament som finansieringen skapar. I länder där finansieringen har separerats från politisk detaljstyrning har organisationen utvecklats organiskt – lokalt där det behövs, nationellt där det är nödvändigt. Det är därför debatten om statlig vård riskerar att bli en återvändsgränd: man flyttar rutor i organisationsschemat, men man förändrar inte systemets logik.

För närvarande är det endast KD och SD som vill att staten helt tar över sjukvården och menar att ett nationellt huvudmannaskap skulle skapa större likvärdighet och bättre styrning. Övriga partier säger nej till ett förstatligande och anser att inget visar att en sådan reform skulle lösa vårdens problem, utan tvärtom innebär betydande risker och kostnader. Samtidigt råder bred enighet om att staten bör ta ett större ansvar inom vissa områden, bland annat kompetensförsörjning, läkemedel, vaccinationer, screening, rättspsykiatri och luftburen ambulanssjukvård.