Folkrätten – ingen rätt alls
Mellan principer, realpolitik och en amerikansk president utan förutsägbarhet
Jag finner diskussionen om huruvida insatsen i Venezuela är förenlig med folkrätten vara meningslös. Den saknar inte relevans, men den saknar mening. Folkrätten är inte understödd av ett fungerande rättssystem. Lagar som inte understöds av ett fungerande rättssystem är inte lagar i egentlig mening. Geopolitiken liknar ett klansamhälle, eller de fem familjerna i New York – en värld utan lagar, men med allianser, heder, vänskap och trovärdighet i ingångna avtal.
Insatsen i Venezuela är illegal, eftersom USA inte har gått via FN – säger vissa. Det är korrekt enligt folkrättens bokstav: inget mandat från säkerhetsrådet, inget självförsvar, ingen inbjudan från en legitim regering. Om något av dessa kriterier hade varit uppfyllt skulle insatsen ha varit legitim enligt folkrätten.
Folkrättsligt perspektiv på insatsen
Folkrättens utgångspunkt i situationen mellan USA och Venezuela är det grundläggande våldsförbudet i FN‑stadgans artikel 2(4), som förbjuder stater att använda militärt våld mot andra stater. Undantagen är få och strikt definierade. Det första är rätten till självförsvar enligt artikel 51, som endast aktualiseras vid ett faktiskt väpnat angrepp. Venezuela har inte angripit USA, och hänvisningar till narkotikabekämpning, organiserad brottslighet eller diffusa hot uppfyller inte de kriterier som folkrätten ställer för att självförsvar ska vara legitimt. Det andra undantaget är ett uttryckligt mandat från FN:s säkerhetsråd enligt kapitel VII, något som inte finns i detta fall. Tvärtom har Venezuela vänt sig till säkerhetsrådet och hävdat sin egen rätt till självförsvar mot USA:s agerande.
Det finns visserligen doktriner som humanitär intervention och Responsibility to Protect, men dessa betraktas i huvudsak som beroende av beslut från säkerhetsrådet för att inte urholka våldsförbudet och öppna för att stormakter själva definierar när militärt våld är ”humanitärt motiverat”. Inte heller finns någon inbjudan från den internationellt erkända regeringen i Caracas som skulle kunna ge en legal grund för en utländsk militär insats.
Sammanfattningsvis saknas de förutsättningar som krävs för att en militär operation mot Venezuela skulle vara folkrättsligt tillåten. Det är därför internationella jurister i bred enighet beskriver USA:s insats som ett brott mot folkrätten, även om de politiska reaktionerna varierar.
Men det är en meningslös invändning, när både Ryssland och Kina sitter i FN:s säkerhetsråd. Det kan liknas vid ett inkluderande rättssystem där beslut om åtal fattas av en åklagarkammare i vilken kriminella gäng har rätt till representation och veto.
Inte en krigsförklaring
Den amerikanska administrationen hävdar att detta inte är en militär intervention i folkrättslig mening, utan ett gripande. Justitiedepartementet har begärt handräckning från försvarsmakten för att verkställa ett federalt åtal mot Nicolás Maduro, vilket enligt administrationen förklarar den militära närvaron. De betraktar detta som en straffrättslig fråga, inte en krigsförklaring. Det är en juridisk konstruktion som saknar folkrättslig bärkraft – men den visar hur Trumpadministrationen försöker placera operationen utanför de kategorier som normalt skulle utlösa krav på kongressbeslut, FN‑mandat eller internationell prövning.
Folkrätt – inte en rättsordning
Det finns alltså ingen internationell rättsordning, enbart en serie principer som vi alla hoppas att världens nationer följer – i synnerhet världens mäktiga stater. I ett sådant system kan handlingar inte bedömas utifrån en rättslig procedur, utan enbart utifrån intention och utfall.
På högerkanten raljerar kommentatorer över att Sverige och övriga EU-länder jublade över Machados Nobelpris, men att de nu beskriver den amerikanska operationen som ett brott mot folkrätten. Jag finner inget märkligt i denna hållning. Geopolitik innehåller alltid realpolitiska överväganden. Alla vill bli av med Maduro, förutom ett antal auktoritära regimer. EU:s oro handlar inte om Venezuela i sig, utan om prejudikatet och om vem som genomför operationen.
EU:s dilemma
EU är byggd på idén att internationell rätt är den enda spärr som små och medelstora stater har mot stormakters godtycke. När USA genomför en intervention utan mandat, undermineras den ordning som EU är beroende av för sin egen säkerhet.
Samtidigt är EU:s medlemsstater väl medvetna om Venezuelas katastrofala situation: kollapsad ekonomi, systematiskt förtryck, politiska fångar och en regim som i praktiken avskaffat demokrati. Det är därför EU applåderade Machados Nobelpris och länge har stött oppositionen. EU:s officiella linje är därför en paradox:
Maduro måste bort,
men inte på det här sättet.
Det centrala problemet
EU:s oro handlar mindre om själva insatsen och mer om vem som genomför den och hur. En amerikansk president som agerar utifrån en sammanhängande strategi, förankrad i internationell rätt och med en tydlig plan för en demokratisk övergång, hade mötts av kritik – men inte av oro.
Trump agerar enligt en annan logik. Varje: situation är en förhandlingsmöjlighet; relation är transaktionell; konflikt är en arena för att maximera amerikansk makt och ekonomiska intressen.
Trump har visat att han betraktar Rysslands angrepp på Ukraina ungefär lika legitimt som den amerikanska militära operationen i Venezuela. Han har kallat Zelenskyj för diktator, en illegitim president som har ställt in allmänna val. En ledare på samma nivå som Maduro. I Trumps föreställningsvärld. Han betraktar Ukraina på samma sätt som Venezuela – ett litet land i närområdet, som mopsar upp sig mot en stormakt och därmed gör sig till ett legitimt militärt mål.
Trump har även deklarerat att han kommer att inneha Grönland, på något sätt.
Vi kan se den avsevärda skillnaden mellan Zelenskyj och Maduro; mellan Ukrainas kamp för frihet och Venezuelas hårda förtryck av sitt eget folk. Huruvida Trump ser den spelar ingen roll – det saknar betydelse i hans överväganden. Om USA hade styrts av en president med utrikespolitiska principer och en strategi, skulle många EU-länder fortfarande ha fördömt insatsen i Venezuela, men mildare och utan oro. Då skulle insatsen i Venezuela ha tänt en hoppets fyrbåk. Det har den gjort även nu, men det är inte uppenbart att det verkligen är en fyrbåk, utan ett järtecken i skyn.
EU:s interna splittring
EU är inte en monolit. Reaktionerna på insatsen i Venezuela speglar tre tydliga läger:
Principalisterna (Tyskland, Nederländerna, Norden) Dessa stater ser folkrätten som existentiell. Om våldsförbudet urholkas, urholkas även deras egen säkerhet.
Pragmatikerna (Frankrike, Spanien, Italien) De ogillar insatsen, men ser Venezuelas kollaps som ett hot mot regional stabilitet, migration och europeiska intressen. De vill undvika en öppen konflikt med USA, men är djupt skeptiska till Trumps motiv.
Tystnaden (Östeuropa) Dessa stater är mer upptagna av Ryssland än av Venezuela. De är oroade över att Trump likställer Ukraina med Venezuela och därmed indirekt legitimerar rysk aggression.
EU:s rädsla: prejudikatet
Det EU fruktar mest är inte att Maduro störtas, utan att metoden blir ett prejudikat. Om USA kan avsätta en regim i Latinamerika utan FN‑mandat, kan Ryssland hävda samma rätt i sitt närområde. Kina kan göra det i Sydkinesiska havet. Turkiet i norra Syrien. Prejudikatet är farligare än operationen.
EU:s säkerhetsordning bygger på att stormakter inte agerar så här. När USA gör det, försvagas EU:s argument mot Ryssland och Kina. Därför är EU:s reaktion återhållsam: man vill inte legitimera metoden, men man vill inte heller öppet konfrontera USA.
EU är den aktör i världen som har mest att förlora på en geopolitik där makt ersätter rätt. Unionen saknar både militär styrka och stormaktsambitioner. Dess inflytande bygger på normer, institutioner och ekonomi.
USA:s konstitution: vad får en president göra?
Formellt är presidenten Commander in Chief. Det innebär att han leder de väpnade styrkorna – men det innebär inte att han får starta krig efter eget gottfinnande. Konstitutionen ger kongressen ensamrätt att: förklara krig; finansiera eller stoppa militära insatser; och reglera användningen av väpnad makt.
Efter Vietnamkriget antog kongressen War Powers Resolution (1973), som kräver att presidenten: informerar kongressen inom 48 timmar efter att trupper satts in och får kongressens godkännande inom 60 dagar för att fortsätta en militär operation.
Administrationens argumentation i fallet Venezuela är därför strategisk: genom att beskriva operationen som ett gripande – en straffrättslig verkställighet – försöker man placera den utanför War Powers‑ramen. Om detta inte är en militär insats utan en polisiär åtgärd krävs inget kongressmandat. Vissa skulle kalla detta för ett juridiskt alibi.
Näringsliv och politik
Trump är ett exempel på skillnaderna mellan näringslivet och politiken, i både ledarskap och inre logik i verksamheten.
En framgångsrik företagare kan uppfattas som affärsmässig så länge han är kvar i näringslivet, men som en principlös skurk om han ger sig in i politiken.
Vissa företag och grundare har en tydlig strategi och en långsiktig plan, andra arbetar ad hoc och lyckas framgångsrikt bygga en verksamhet genom att identifiera och utveckla varje ny möjlighet till en ”deal”. Ingvar Kamprad och IKEA kan sägas vara ett exempel på det sistnämnda. Samma beteende kan i politiken ge ett principlöst intryck. Det är legitimt att ett företag växer, men när USA säger sig vilja växa så inger det enbart obehag.
Slutsats
Det finns ingen fungerande internationell rättsordning, enbart en serie principer för ett anständigt internationellt umgänge. Om insatsen i Venezuela leder till ett demokratiskt styre, där landets befolkning lever i frihet och ekonomin utvecklas, är den i linje med folkrättens principer. Om ett amerikanskt lydrike upprättas, med en marionettregim som hjälper amerikanska företag att plundra landet på dess naturresurser – är den inte det.