Socialdemokraterna har under mandatperioden röstat emot eller kritiserat en rad reformer som ligger nära vad många väljare kring den politiska mitten efterfrågar. Det gäller allt från bidragstak, kvalificering till välfärden och säkerhetszoner till sänkt reduktionsplikt, skatter, friskolor och delar av migrationspolitiken. I andra frågor har S drivit egna förslag som innebär högre skatter, större statlig styrning eller begränsningar av privata alternativ inom skola, vård och omsorg.

Men Socialdemokraternas egen politik ger uppenbarligen inte hela bilden av vad ett regeringsskifte skulle innebära. Om de rödgröna vinner valet kommer Magdalena Andersson att vara beroende av V, MP och C.

Dessa partier vill i flera av de frågor där S och den borgerliga regeringen redan står långt ifrån varandra gå ännu längre. Vänsterpartiet kräver dessutom att få ingå i regeringen. MP kommer att kräva inflytande framför allt över klimat-, energi- och migrationspolitiken, medan C:s stöd blir nödvändigt för att över huvud taget skapa ett fungerande parlamentariskt underlag.

Subscribe now

Vad kan vi förvänta oss?

Vad har Socialdemokraterna röstat för och emot under mandatperioden? Vilka ytterligare krav ställer V, MP och C för att göra Magdalena Andersson till statsminister och släppa fram hennes budgetar. Svaren på dessa frågor är inte uppmuntrande läsning för mittenväljaren:

1. BIDRAGSTAK OCH HÅRDARE KRAV I BIDRAGSSYSTEMEN

Socialdemokraterna röstade nej till regeringens bidragstak. Vänsterpartiet och Miljöpartiet står ännu längre från regeringens arbetslinje och motsätter sig flera av de skärpningar av bidragssystemen som Tidöpartierna genomfört. En rödgrön regering skulle därför rulla tillbaka eller förändra centrala delar av regeringens bidragsreformer.

2. KVALIFICERING TILL DEN SVENSKA VÄLFÄRDEN

Regeringen har infört principen att den som kommer till Sverige successivt ska kvalificera sig till delar av de bosättningsbaserade välfärdssystemen. S har motsatt sig regeringens modell, medan V och MP står ännu längre från principen att nyanländas tillgång till välfärd ska begränsas genom denna typ av kvalificeringskrav. Ett regeringsskifte skulle därför medföra att reformen rivs upp.

3. MIGRATIONSPOLITIKEN KAN ÅTER BLI GENERÖSARE

Socialdemokraterna säger idag att den strama migrationspolitiken ska ligga fast. Miljöpartiet och Vänsterpartiet står för en betydligt generösare migrationspolitik och motsätter sig flera av de åtstramningar som genomförts under mandatperioden.

Det innebär att S migrationspolitik kommer att bli en central förhandlingsfråga vid ett regeringsskifte.

4. INFORMATIONSPLIKTEN OCH PERSONER SOM VISTAS OLAGLIGT I SVERIGE

S, V och MP har motsatt sig regeringens informationsplikt, den så kallade angiverilagen. En rödgrön regering skulle därför ha ett starkt internt tryck att avskaffa eller kraftigt begränsa systemet. Det skulle innebära att vissa offentliga verksamheter inte behöver lämna information som kan hjälpa myndigheterna att hitta personer som saknar rätt att vistas i Sverige.

5. ÅTERVANDRINGSPOLITIKEN

Regeringen har kraftigt höjt bidraget för frivillig återvandring. S har motsatt sig reformen och V och MP är ännu tydligare motståndare till regeringens återvandringspolitik. Ett regeringsskifte innebär därför att den nuvarande modellen förändras eller avvecklas.

6. SÄKERHETS- OCH VISITATIONSZONER

Socialdemokraterna röstade nej till regeringens säkerhetszoner. V och MP har också varit starkt kritiska till reformen och till flera andra utvidgningar av polisens tvångsmedel.

7. FLERA AV REGERINGENS KRIMINALPOLITISKA REFORMER KAN OMPRÖVAS

Socialdemokraterna har själva rört sig mot en hårdare kriminalpolitik, men Vänsterpartiet och Miljöpartiet har motsatt sig flera av de längre straffen, utökade tvångsmedlen och preventiva åtgärder som regeringen infört eller föreslagit.

Det betyder att den kriminalpolitik som förs efter ett regeringsskifte inte bara avgörs av Socialdemokraternas nuvarande position. Även här kommer regeringsunderlaget att kräva förhandlingar.

8. REDUKTIONSPLIKTEN OCH DYRARE FOSSILA DRIVMEDEL

Socialdemokraterna har lämnat mycket av sin tidigare linje efter konflikten om reduktionsplikten. Miljöpartiet har däremot klimatpolitiken som en kärnfråga och vill använda betydligt starkare ekonomiska styrmedel för att minska användningen av fossila bränslen.

9. KÄRNKRAFTEN

Socialdemokraterna accepterar idag ny kärnkraft och statlig riskdelning för att finansiera den. Men Miljöpartiet är fortfarande kärnkraftsmotståndare och Vänsterpartiet är betydligt mer skeptiskt till regeringens kärnkraftssatsning än S.

En regering som är beroende av MP och V kommer därför att härbärgera en grundläggande konflikt om hur stora statliga resurser som ska användas för ny kärnkraft och vilken roll kärnkraften ska få i det framtida elsystemet.

10. FRISKOLORNA

Här ligger S, V och MP betydligt närmare varandra. Socialdemokraterna vill förbjuda vinstuttag, stoppa nya vinstdrivande skolor och ge kommunerna större kontroll över etableringarna. Vänsterpartiet vill gå ännu längre och avveckla marknadsskolan.

Vid ett regeringsskifte finns därför ett starkt parlamentariskt underlag för omfattande förändringar av friskolesystemet. Centerpartiet står däremot långt från V i denna fråga, vilket gör skolan till en given konfliktyta inom regeringsunderlaget.

11. PRIVATA FÖRETAG I VÅRD OCH OMSORG

Vänsterpartiet vill gå betydligt längre än S när det gäller att begränsa privata vinster och privata företags roll i välfärden. Partiet går till val på att stoppa vinstjakten inom vård, skola och omsorg och kommer att kräva inflytande över denna politik.

För mittenväljare som vill behålla möjligheten att välja privata vårdcentraler, äldreboenden och andra utförare finns anledning till reflektion.

12. HÖGRE SKATTER PÅ HÖGA INKOMSTER

Socialdemokraterna vill redan höja skatten jämfört med regeringen för personer med högre arbetsinkomster. Vänsterpartiet vill gå betydligt längre i omfördelande riktning. En rödgrön regeringsförhandling kommer därför att innehålla ett tydligt tryck mot högre beskattning av höginkomsttagare.

13. HÖGRE SKATTER PÅ KAPITAL OCH FÖRMÖGENHETER

S vill höja kapitalbeskattningen jämfört med regeringen. Vänsterpartiet driver en betydligt mer långtgående politik för beskattning av stora förmögenheter och kapitalinkomster.

För den som har större aktie- eller fondsparande, äger företag eller har byggt upp ett större privat kapital är det därför inte bara Socialdemokraternas budgetförslag som är relevant. Kapitalbeskattningen blir ett område där V kan kräva eftergifter.

14. ISK

S accepterar skattefriheten upp till 300 000 kronor men vill beskatta större ISK-innehav hårdare. Vänsterpartiet är betydligt mindre positivt till den förmånliga ISK-beskattningen. Ett rödgrönt regeringsunderlag innebär därför ett tydligare tryck mot högre beskattning av större privat sparande än vad S ensamt föreslår. Sparsamma poliser och undersköterskor skall straffbeskattas.

15. BANKSKATT OCH ÖVERVINSTSKATTER

S vill redan höja beskattningen av bankerna kraftigt. Vänsterpartiet går längre och vill använda beskattning av vad partiet beskriver som övervinster hos banker och andra stora företag. Här finns därför goda förutsättningar för en gemensam vänstermajoritet för högre beskattning. Konsekvensen blir högre kostnader för hushållens bolån.

16. ARBETSTIDSFÖRKORTNING

S har öppnat för kortare arbetstid men har ännu inte bundit sig vid en generell 35-timmarsvecka. Vänsterpartiet är betydligt tydligare och går till val på arbetstidsförkortning. Partiet framhåller själv kortare arbetstid som ett av de resultat man vill uppnå genom politiskt inflytande.

Om V sitter i regeringen blir därför arbetstidsförkortningen en konkret förhandlingsfråga snarare än en intern diskussion inom arbetarrörelsen. Dessutom utgör detta ett avsteg från den svenska modellen.

17. HYRESMARKNADEN

S, V och MP står gemensamt långt från en liberalisering av hyresmarknaden. Vänsterpartiet går längst och vill stärka hyresregleringen ytterligare och har bland annat drivit krav på frysta hyror, vilket är vänsterpopulism när den är som sämst - politik som låter lockande, men skapar kaos och bostadsbrist.

Den nuvarande bostadsmarknadens långa köer och starka insiderfördelar kommer därför knappast att angripas genom friare hyressättning under en rödgrön regering – fortsatt dysfunktionell bostadsmarknad.

18. STATLIG STYRNING AV EKONOMIN

S vill ha en statlig investeringsbank och en mer aktiv industripolitik. Vänsterpartiet vill gå betydligt längre när det gäller statligt ägande, investeringar och politisk styrning av kapital. Miljöpartiet vill samtidigt använda staten och skattesystemet för att styra investeringar mot klimatomställningen.

På detta område förstärker stödpartierna Socialdemokraternas rörelse mot en mer aktiv stat.

19. ARBETSKRAFTSINVANDRINGEN – HÄR DRAR CENTERPARTIET ÅT MOTSATT HÅLL

Socialdemokraterna vill återinföra arbetsmarknadsprövning och begränsa lågkvalificerad arbetskraftsinvandring. Centerpartiet står för en betydligt mer liberal arbetskraftsinvandring och värnar företagens möjligheter att själva rekrytera personal internationellt.

Detta är ett exempel där S inte kommer att pressas åt vänster av V eller MP utan i liberal riktning av C. Om Centerpartiets mandat krävs för regeringsunderlaget blir arbetskraftsinvandringen en uppenbar förhandlingsfråga.

20. SMÅFÖRETAGANDE OCH REGLERINGAR – CENTERPARTIET BLIR MOTVIKTEN

S vill bland annat återinföra revisionsplikt för fler mindre aktiebolag och höja kravet på aktiekapital. Vänsterpartiet står generellt för mer reglering av näringslivet, medan Centerpartiet har företagande och minskad regelbörda som centrala frågor.

Även här uppstår därför en konflikt inom det tänkta regeringsunderlaget. För mittenväljaren betyder det att den faktiska politiken inte går att utläsa ur S valmanifest; den kommer att avgöras av förhandlingar mellan partier som står mycket långt från varandra.

21. GÅRDSFÖRSÄLJNING

S motsatte sig regeringens modell för gårdsförsäljning. V och MP har också en restriktiv alkoholpolitisk tradition, medan Centerpartiet varit en av de tydligaste förespråkarna för gårdsförsäljning.

Även denna mindre fråga illustrerar den större konflikten: C:s marknadsliberala och landsbygdsorienterade politik står på flera områden direkt mot V:s och MP:s regleringsorienterade politik.

22. FÖRSVARET OCH NATO

Socialdemokraterna står bakom Nato och den stora svenska försvarsupprustningen. Vänsterpartiet motsatte sig det svenska Natomedlemskapet och har en annan säkerhetspolitisk tradition. Om V sitter i en S-ledd regering blir försvars- och säkerhetspolitiken därför ett område där mycket stora principiella skillnader måste hanteras inom regeringen.

23. CENTERPARTIET OCH VÄNSTERPARTIET DRAR REGERINGEN ÅT HELT OLIKA HÅLL

Det kanske största problemet med att försöka beskriva en framtida ”rödgrön politik” är att någon sådan gemensam politik ännu inte finns. Vänsterpartiet och Centerpartiet står långt ifrån varandra i frågor om skatter, företagande, arbetsmarknad, friskolor, ägande och ekonomisk politik.

Vänsterpartiet säger samtidigt uttryckligen att det inte tänker släppa fram en regering som partiet inte självt ingår i. Om även Centerpartiets mandat behövs måste Magdalena Andersson förena två partier som i centrala ekonomiska frågor betraktar varandras politik som närmast motsatsen till vad Sverige behöver.

Share

Regeringsunderlaget utgör problemets kärna

För mittenväljaren räcker det därför inte att konstatera att Socialdemokraterna har blivit stramare i migrationen, hårdare i kriminalpolitiken eller mer positiva till kärnkraft. En regering styr inte med ett partis valmanifest. Den styr med den majoritet som kan tolerera regeringen och rösta igenom dess budget.

Efter valet 2026 blir Magdalena Andersson beroende av MP för klimat- och migrationspolitiken, V för regeringsbildningen och den ekonomiska politiken och C för parlamentarisk majoritet. V har dessutom gjort regeringsmedverkan till ett uttryckligt villkor för att släppa fram en ny regering.

Det gör skillnaden mellan Socialdemokraternas politik och en möjlig S-ledd regerings politik central. En mittenväljare som tycker att Magdalena Andersson har förflyttat sitt parti i rätt riktning måste samtidigt ta ställning till vad som händer när denna politik förhandlas med ett Miljöparti som vill gå betydligt längre i klimat- och migrationspolitiken, ett Vänsterparti som kräver regeringsmakt och en tydlig vänstersväng i den ekonomiska politiken och ett Centerparti som i flera ekonomiska frågor kräver raka motsatsen.

Det är först efter dessa förhandlingar som man vet vilken politik en röst på regeringsskifte faktiskt resulterar i. Alternativt kan mittenväljaren låta den nuvarande framgångsrika regeringen få fortsätta sitt arbete.

Kopia: originaltexten publicerades 2 januari i år

Valrörelse och den återkommande frågan

Efter helgerna går Sverige in i ännu en valrörelse där sjukvården kommer att vara en av de centrala frågorna. Kraven på förstatligande kommer att upprepas, som om huvudmannaskapet vore den avgörande frågan. Det är den inte. Det verkliga vägvalet handlar om finansieringsmodellen – och den avgör vilka resultat vården kan leverera.

I Sverige ägnas mycket tid åt att diskutera organisation: regioner, huvudmannaskap, styrkedjor och ansvarsfördelning. Det är dock inte där problemen sitter. Organisationen blir aldrig bättre än de incitament som finansieringen skapar. I länder där finansieringen har separerats från politisk detaljstyrning har organisationen utvecklats organiskt – lokalt där det behövs, nationellt där det är nödvändigt. Det är därför debatten om statlig vård riskerar att bli en återvändsgränd: man flyttar rutor i organisationsschemat, men man förändrar inte systemets logik.

För närvarande är det endast KD och SD som vill att staten helt tar över sjukvården och menar att ett nationellt huvudmannaskap skulle skapa större likvärdighet och bättre styrning. Övriga partier säger nej till ett förstatligande och anser att inget visar att en sådan reform skulle lösa vårdens problem, utan tvärtom innebär betydande risker och kostnader. Samtidigt råder bred enighet om att staten bör ta ett större ansvar inom vissa områden, bland annat kompetensförsörjning, läkemedel, vaccinationer, screening, rättspsykiatri och luftburen ambulanssjukvård.

Myten om marknadsexperimentet

Under lång tid har valfrihetens motståndare hävdat att Sverige genomfört ett unikt marknadsexperiment inom vård och omsorg. Det är en effektiv berättelse, men den saknar verklighetsförankring. I stora delar av Europa är mångfald av utförare och finansiärer en självklarhet. Det är Sverige som avviker, inte Europa.

Det finns två huvudsakliga sätt att finansiera sjukvård: skattefinansiering, där politiken styr både resurser och kapacitet, och obligatoriska försäkringar. Till den skattefinansierade modellen hör bland annat Sverige, Danmark, Norge och Storbritannien. Den försäkringsbaserade modellen används i stora delar av Centraleuropa, exempelvis i Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Belgien och Schweiz, där vården finansieras genom obligatoriska sjukförsäkringar som administreras av flera aktörer. Oavsett modell bygger europeiska sjukvårdssystem på solidarisk finansiering. Medborgarna bidrar efter bärkraft och vården är universellt tillgänglig. Ett tydligt exempel är Nederländerna, där invånarna betalar premier till privata försäkringsgivare, men där staten garanterar solidariteten genom att reglera att ingen får nekas vård och att kostnaden balanseras efter inkomst. Det som skiljer modellerna åt är därför inte graden av solidaritet, utan hur de fungerar i praktiken – hur finansieringen flödar och hur kapacitet byggs upp.

Subscribe now

Skattefinansierade system och vårdköer

En punkt som ofta väcker debatt men som är svår att bortförklara är att nästan alla skattefinansierade system i Europa har vårdköer. Det beror på tre mekanismer: budgettaket är politiskt bestämt, beställaren är monopolist och utförarna kan inte växa fritt eftersom finansieringen inte följer patienten.

Storbritanniens NHS är det tydligaste exemplet på denna centraliserade logik. Samtidigt pekas Danmark ofta ut som ett motexempel eftersom de är skattefinansierade men har korta köer. Men Danmarks framgång bygger på att de har infört marknadsmekanismer: genom en strikt vårdgaranti tvingas pengarna följa patienten till privata utförare om det offentliga inte levererar. Det bekräftar snarare tesen att det är flödet av kapital, inte ägandet, som skapar tillgänglighet.

Försäkringssystemen och deras dynamik

I länder med obligatoriska försäkringar ser bilden annorlunda ut. Där rör sig finansieringen med individen, vilket gör att kapacitet kan byggas ut när efterfrågan ökar. Det bidrar till kortare väntetider och högre patientnöjdhet.

Man måste dock vara medveten om att denna dynamik kan leda till en något högre vårdkonsumtion och därmed högre totalkostnader för samhället, då systemet är byggt för att svara på behov snarare än att ransonera via köer. Mångfalden i dessa system är ett resultat av politiska beslut där man valt att kombinera solidarisk finansiering med organisatorisk mångfald – och resultaten speglar detta.

Share

Ett vägval som är större än debatten

När svenska politiker nu återigen kommer att tala om förstatligande är det viktigt att se vad som faktiskt står på spel. Ett statligt huvudmannaskap förändrar inte den grundläggande logiken i systemet. Det flyttar bara besluten från 21 regioner till en myndighet i Stockholm, utan att påverka de mekanismer som skapar köer och begränsar kapacitet.

Det är finansieringsmodellen som avgör om vården kan växa när behoven växer. I stora delar av Europa har försäkringsbaserade system visat sig bättre på att skapa kapacitet, mångfald och tillgänglighet – och mycket talar för att Sverige skulle gynnas av en liknande konstruktion. Det är knappast realistiskt att tro att en sådan reform ligger nära till hands. Men om målet är en sjukvård som faktiskt fungerar, är det ändå nödvändigt att förstå vilken typ av system som levererar de resultat vi säger oss vilja uppnå.

Inledning

Förvirringen är utbredd när det gäller ICJ och de anklagelser om folkmord i Gaza som har riktats mot Israel sedan folkmordet 7 oktober 2023. Vapenvila i Gaza ändrar inte på anklagelserna från propalestinska grupper, eftersom deras mål inte är fred, utan att Israel och dess judiska befolkning utplånas. Förvirringen får bränsle av att vänstern medvetet vill missförstå, så att de kan kasta ur sig det slentrianmässiga påståendet att det pågår ett folkmord i Gaza. Men förvirringen verkar även vara genuin: många förväxlar ett antal olika internationella domstolar, deras jurisdiktion och pågående processer.

Subscribe now

Folkmord definieras enligt FN:s konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord från 1948. Enligt denna innebär folkmord de handlingar som begås med avsikt att helt eller delvis förstöra en nationell, etnisk, raslig eller religiös grupp.

Envar av följande gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp

För att en handling ska klassificeras som folkmord krävs att det finns en avsikt att utplåna en specifik grupp. Sådan avsikt har i den aktuella konflikten bara uttryckts av Hamas. Om den israeliska regeringen skulle uppmana till folkmord, samtidigt som de angriper Gaza, så skulle Israel fällas i ICJ. Sådan uppmaning har dock inte förekommit. Israel ägnar sig åt självförsvar, vilket är skälet till att ICJ inte krävde omedelbart eldupphör i sitt preliminära besked.

Israel begår alltså inte folkmord eftersom landet inte har uttalat en avsikt att utplåna palestinierna. Man kan även se till Israels relation till Gaza över tiden: Gazas befolkning har vuxit från några hundratusen för några decennier sedan till drygt 2,1 miljoner invånare idag, vilket motsvarar en årlig tillväxt på nästan 3,5 procent. Befolkningen i Gaza har fortsatt att växa under det pågående kriget mot Hamas. Hur stor befolkningen kommer att vara om fred uppnås och de palestinier som har lämnat regionen återvänder, kommer vi att veta då. Gissningsvis hamnar befolkningen mellan 2,1 och 2,3 miljoner personer.

Notera dock att folkmord som brottsrubrik inte enbart definieras av att de individer som utgör ett folk har mördats. Folkmord förutsätter handling, inte enbart avsikt, men det är inte antalet döda som avgör huruvida ett folkmord har skett – det kan även ske genom att man kidnappar barn tillhörande en viss grupp och för bort dem för att uppfostras i ett annat land, på det sätt som Ryssland gör i Ukraina, eller genom medveten och systematisk utplåning av ett folks kultur. Det är alltså folket som mördas, inte de människor som utgör folket, även om dessa är nära sammanvävda och folkmord vanligen innefattar massmord på individer ur en viss etnisk grupp. 

Åtal

Det förekommer påståenden om att Israel står åtalat. Sådana anklagelser visar på bristande kännedom om hur ICJ fungerar. Israel är inte åtalat. ICJ har inga åklagare. ICJ hanterar konflikter mellan stater – ett slags skiljedomsförfarande. Hamas är ingen stat, och därför inte part i målet. Koalitionen Sydafrika/Ryssland/Iran/Hamas använder ICJ för en politisk aktion och har sin grund i att Sydafrika har stämt Israel. Processen är lika juridisk som ett "impeachment" i USA:s kongress, eller ett förhör i riksdagens KU. Varför anklagelserna om folkmord? Därför att folkmord är den enda brottsrubricering som medger Sydafrika att vända sig till ICJ, eftersom landet inte är part i konflikten; inte är ”sakägare”. Förutom då brottet är folkmord – då anses varje stat vara sakägare.

Krigsförbrytelser

Enskildas krigsförbrytelser hanteras av andra domstolar än ICJ, till exempel ICC. Utredningar om krigsförbrytelser pågår redan, rörande både Hamas och Israel. Det torde vara uppenbart att både Hamas och många av terroristorganisationens sympatisörer har begått krigsbrott. Om israeliska soldater har gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser, kommer detta att komma fram i utredningarna. 

Domstolens besked 26 januari 2024

Domstolen har inte påstått att det pågår folkmord. Den har påpekat att Israel är skyldiga att säkra att folkmord inte äger rum. Här är det juridiska ansvaret omfattande: Om israeler uppmanar till folkmord och detta triggar ett besinningslöst dödande, så är staten Israel ansvarig även för dessa individers agerande. ICJ har alltså gjort ett fullt korrekt påpekande. I övrigt meddelade domstolen att den ännu inte tagit ställning till skuldfrågan.

Vänstern använde omedelbart detta besked till att hävda att Israel hade 30 dagar på sig att ”bevisa” att de inte begår folkmord, vilket är fel (stolligt) av två skäl: 1) Även internationella domstolar följer etablerade rättsprinciper. Israel behöver inte bevisa sin oskuld. Bevisbördan ligger på Sydafrika, som måste presentera gedigna bevis för att Israel skall fällas. Här kan man erinra sig processens karaktär: den är politisk. Därför behövs inga bevis. Dom kan inte väntas förrän om många år. Under tiden kan vänstern använda den pågående processen som bränsle till sin antisemitiska propaganda. 2) De 30 dagarna handlade en återkoppling till domstolen, där Israel förväntades visa att de hörsammat domstolens besked och att folkmord alltjämt inte pågår. Israel lämnade in sin rapport till ICJ den 26 februari 2024.

Share

Sammanfattning

Folkmordsanklagelserna mot Israel främst är en juridisk och politisk konstruktion, där ICJ ännu inte har fastslagit skuldfrågan. Det verkliga testet för folkmordskonventionens kraft ligger snarare i andra konflikter. Medan debatten om Gaza präglas av juridiska teknikaliteter och politiska syften, pågår i Ukraina ett våld som i både handling och uttalad avsikt uppfyller konventionens kriterier för folkmord. Ännu har detta inte prövats av ICJ, men när kriget en dag tar slut kommer världssamfundet förhoppningsvis att ställa Ryssland till svars. Folkmordsbegreppet förlorar kraft om det används som politiskt slagträ, men det vinner tyngd när det tillämpas där bevisen är obestridliga.

Uppdatering augusti 2026

Två och ett halvt år senare har min centrala slutsats inte förändrats: ICJ har fortfarande inte fastslagit att Israel begår folkmord, samtidigt som den allmänna debatten fortfarande i stor utsträckning behandlar den pågående processen som om en sådan dom redan hade fallit.

Sedan denna text skrevs har ICJ meddelat ytterligare interimistiska beslut, bland annat med anledning av den militära operationen i Rafah. Domstolen har skärpt vissa tillfälliga förelägganden rörande humanitärt tillträde och skydd av civilbefolkningen, men den har fortfarande inte tagit ställning till den centrala frågan om Israel begår folkmord. Målet befinner sig alltjämt i den skriftliga fasen, där parterna successivt lämnar in omfattande inlagor. En slutlig dom väntas tidigast om flera år.

Förvirringen består emellertid. Många debattörer hänvisar fortfarande till ICJ som om domstolen redan hade slagit fast att ett folkmord pågår, trots att något sådant avgörande inte existerar. Samtidigt har Internationella brottmålsdomstolen (ICC) utfärdat arresteringsorder mot både israeliska och Hamasföreträdare för misstänkta internationella brott. Dessa processer är juridiskt helt fristående från ICJ:s prövning av staters ansvar enligt folkmordskonventionen, men de blandas fortfarande regelmässigt ihop i den offentliga debatten.

Get 80% off a group subscription

Inledning

Jag har under flera år använt beteckningen ”vänstern/centern”. Det är inte avsett som ett tillmäle, utan som en beskrivning av Centerpartiets faktiska position i det politiska landskapet. Sedan valet 2022 har partiet bytt partiledare tre gånger, men rörelsen i väljarbas, sakpolitik och självbild pekar i samma riktning: Centerpartiet befinner sig inte längre i den borgerliga mitt som en gång definierade partiet.

Mittenpositionen har fortsatt att erodera

Centerpartiets tidigare mittenposition byggde på en kombination av marknadsliberal ekonomisk politik och en migrationspolitik långt till vänster om övriga borgerliga partier. När partiet gjorde motståndet mot SD till sin överordnade fråga och valde att stödja en socialdemokratisk regering, försköts tyngdpunkten i praktiken åt vänster.

Detta bekräftas i Centerpartiets egen eftervalsanalys från 2022, där partiet konstaterar att det inte längre uppfattas äga någon sakfråga och att mittenpositionen blivit otydlig. Samma utveckling syns i Valforskningsprogrammets rapport från 2025, där väljare i genomsnitt placerar Centerpartiet längre åt vänster än tidigare. Det är alltså inte bara en retorisk förändring – utan en faktisk positionsförskjutning i väljarnas ögon.

Migrationslinjen och värderingsprofilen ligger kvar på vänsterkanten

Även om migrationsfrågan inte längre är lika central i partiets kommunikation, visar Valforskningsprogrammets data att Centerpartiets väljare fortsatt är betydligt mer migrationsliberala än genomsnittsväljaren. Det innebär att partiet, även med ny partiledning, är bundet till en värderingsprofil som i en svensk kontext uppfattas som vänster.

Väljarbasen har förskjutits åt vänster

En av de mest slående förändringarna efter 2022 är hur Centerpartiets väljarbas utvecklats. Novus väljarprofil från 2023 visar att C-väljarnas viktigaste frågor är sjukvård, klimat och skola – samma prioriteringar som Socialdemokraternas väljare, om än i annan ordning. Valforskningsrapporten från 2025 bekräftar dessutom att C-väljare i högre grad än tidigare identifierar sig som vänster.

Detta innebär att partiet får allt svårare att driva en högerliberal ekonomisk politik, eftersom den inte längre har stöd i den egna väljarbasen.

Handlingarna har fortsatt tala tydligare än orden

Stödet till Socialdemokraterna 2018–2022 var inte ett tillfälligt avsteg, utan ett vägval som fortsatt att forma partiets identitet. I eftervalsanalysen från 2022 beskriver partiet självt att rollen som stödparti till S präglade hela valrörelsen och bidrog till otydlighet och väljarflykt.

Även efter ledarskiftena har partiet haft svårt att återta en tydlig borgerlig profil. Centerpartiets stämmoprogram från 2025 betonar att partiet måste ”stärka den liberala sfären” och ta fram ”ny, vass sakpolitik” – vilket i sig är ett erkännande av att den tidigare profilen inte längre fungerar.

Sammanfattning

Centerpartiet är inte ett vänsterparti i ideologisk mening. Men utifrån väljarnas uppfattning, väljarbasens värderingar och partiets strategiska vägval är det rimligt att beskriva partiet som ett parti förankrat i det rödgröna lägret, snarare än ett borgerligt mittenparti.

Den väljare som vill se en borgerlig regering 2026 bör därför, precis som 2022, rösta på något av de borgerliga partierna.

Socialdemokraterna och vänstern har många ohederliga metoder i sin politiska arsenal. En av dessa är politisk historierevisionism. Är det valrörelse, så är det. Man kan inte låta sanningen stå i vägen för regeringsmakten – om man är en ledande socialdemokrat. Dessa texter med exempel på politisk historierevisionism är fortfarande öppna för samtliga läsare.

OM SLAVERIETS HISTORIA

OM ANTIKENS KUNSKAP OCH POSTKOLONIALA MYTER

OM NORRA SVERIGES VETENSKAPLIGT BELAGDA HISTORIA

UTSTÄLLNINGEN NORDBOR

VÄNSTERNS SYN PÅ MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER GENOM HISTORIEN

OM ISLAM SOM RELIGIÖST, MEN FRAMFÖR ALLT POLITISKT SYSTEM

OM SVENSK SAMTIDSHISTORIA – NÄR FOLKHEMMET ÖVERGICK I KONTROLLSAMHÄLLET

OM UTSTÄLLNINGEN BADIN – ETT EXEMPEL PÅ VÄNSTERNS KULTURKRIG

DEN SVENSKA ANTISEMITISMEN OCH HUR DESS HISTORIA FÖRVANSKATS

Igår skrev jag en text som handlade om den naiva nationalism som förekommer i Europa. Idag handlar texten om att nationen trots allt behövs, åtminstone för dem (oss) som hyllar demokratin. Jag vill påminna om talesättet att om det endast är en fascist som är beredd att försvara nationen, så kommer folket att rösta fram en fascist. George Orwell uttryckte detta redan 1945:

“In England, nationalism has not been truly fashionable among intellectuals… The intelligentsia are mostly left‑wing, and their general attitude is anti‑patriotic.”

— George Orwell, Notes on Nationalism (1945)

Get 80% off a group subscription

Nationalismen som orimlig fiendebild

Många inom vänstern och bland vänsterliberaler har utvecklat ett närmast patologiskt behov av att fördöma varje uttryck för nationalism och nationell identitet, vilket jag finner oroande, men också förvånande. Tänker de sig på fullt allvar att en fungerande demokrati skulle kunna existera utan en nationalstat?

Jag menar att de som anser nationalism och demokrati vara ett motsatspar inte är demokrater alls, utan sekulära teokrater.

Demokrati kräver territoriell suveränitet

Demokratins grundsten är att lagar stiftas av en församling utsedd av folket – en lagstiftande församling. Lagar är dock alltid territoriella; de gäller inom det territorium som den lagstiftande församlingen har jurisdiktion över. Teokrater däremot tror på universella lagar, vilka gäller överallt, oberoende av mänskliga beslut. Detta gäller oavsett statens form. Även stadsstater och federala system är territoriellt avgränsade och bygger på en gemensam politisk identitet. Där sådan identitet saknas – som i många multietniska stater – uppstår ofta instabilitet eller splittring snarare än fungerande demokrati.

Nationens kulturella grund – inte en administrativ fiktion

Begreppet nation kan därför inte reduceras till en administrativ konstruktion där människor råkar bo inom samma gräns och accepterar gemensam lagstiftning. Nationer bygger på kulturell kontinuitet, gemensamma normer och en upplevd samhörighet. Etnicitet – i betydelsen kulturell identitet – är därför inte irrelevant, utan en central komponent i den sammanhållning som gör demokrati stabil. Demokratier kan visserligen existera i multietniska stater, men historien visar att sådana stater ofta fragmenteras i flera nationalstater när den gemensamma identiteten inte räcker till. Sverige är ett tydligt exempel på motsatsen: den historiskt höga graden av sammanhållning och tillit – både mellan medborgare och till statens institutioner – har varit en av landets viktigaste sociala och ekonomiska framgångsfaktorer. När denna sammanhållning eroderar, som vi nu ser, följer också ökad konflikt, brottslighet och minskad tillit.

Universalismens återkomst som sekulär teokrati

Extrema former av liberalism, där idén om nationalstatens underordning drivits mycket långt, kan därför i praktiken omöjliggöra demokrati, till förmån för en ideologisk, sekulär teokrati. Den av vissa efterfrågade globala klimatdiktaturen skulle utgöra en sådan sekulär teokrati.

Share

Vissa har kommit att betrakta demokratin som ett slags högre väsen, en nebulös värdering att bekänna sig till, jämförbar med ”allas lika värde”. Men demokrati är framför allt ett styrelseskick – en operativ modell för hur ett land ska styras. Ibland är demokratin storslagen, ibland är den solkig. Det hindrar inte att vi fyller demokratin med värden som humanism och mänskliga rättigheter, men den är främst operativ och fordrar alltid ett territorium, samt besvarande av ett antal praktiska, operativa frågor – som konstitutionens roll i förhållande till politiska beslut, parlamentarism eller presidentialism i ett kongressystem och så vidare.

Att försvara demokratin är att försvara territoriet

En äkta demokrat skyddar därför det territorium där demokratin har fått fäste – det område där ovanstående frågor har besvarats och svaren omsatts i praktiken. Att medvetet underminera en nation är knappast ett lämpligt sätt att motverka högerextremism. När medborgarna i landet uppfattar att den yttersta högern är de enda som vill försvara territoriet, kommer inte den väljarandel som stödjer högerextremism att minska, utan öka.

Att hylla demokratin är detsamma som att hylla territoriet. Om man inte håller med om detta har man inte förstått innebörden av sina egna åsikter.

Subscribe now

Den svenska antisemitismen finns i tre huvudsakliga former: den strukturella, den importerade och den högerextremistiska - i fallande betydelseordning. Nazisterna saknar numerär, inflytande, folkligt stöd och uppbackning från media. Den importerade antisemitismen har numerär, folkligt stöd till vänster och massiv uppbackning från media. Den strukturella antisemitismen är den mest betydelsefulla: den har numerär, stöd inom flera partier, det offentliga Sverige, medier – och utövas av utomordentligt inflytelserika personer.

Den svenska antisemitismen finns i tre huvudsakliga former: den strukturella, den importerade och den högerextremistiska - i fallande betydelseordning.

Enligt globala undersökningar från Anti-Defamation League har ca 4 procent av svenskarna antisemitiska attityder, vilket är lågt jämfört med Europa i stort. Däremot ökade hatbrott med antisemitiska motiv med 450 procent efter Hamas attack 7 oktober 2023. Tack för att ni valde Sverige.

Exemplet Malmö

Den svenska nazismen är en marginalföreteelse. Aktionerna mot det nazistiska Svenskarnas parti i valrörelsen 2014 var karaktäristiska för vänsterns förmåga att blunda för antisemitism i sina egna led. SvP demonstrerade i Malmö och Stockholm. I Malmö deltog 7 förvirrade nazister - och 1300 motdemonstranter. Utan de 1300 hade ingen vetat om mötet. I Stockholm närvarade ca 30 SvP:are och 3000 motdemonstranter.

Obama hade vid denna tid skickat flera särskilda sändebud till Malmö på grund av en längre oro över den alarmerande antisemitismen i staden. De 1300 motdemonstranterna trodde på fullt allvar att Malmös antisemitism berodde på de sju förvirrade nazisterna. De trodde att de visade en relevant reaktion på den amerikanske presidentens oro över judarnas situation i Malmö och Sverige. Drygt tio år har gått: Nu firar i stället muslimska Hamassympatisörer i Sverige det massmord på judar som terroristorganisationen genomfört.

Svenskarnas parti växte aldrig, utan upplöstes 10 maj 2015 på grund av medlemstapp och uteblivna valframgångar. I valet 2014 fick partiet 0,07 procent av rösterna vilket inte hindrat den svenska vänstern att göra en marginalföreteelse till huvudfråga. För vänstern/centern blev följaktligen NMR:s ca 160 medlemmar nästa manifestering av den grasserande, landsomfattande nazismen i Sverige. Organisationen var som mest aktiv 2018 och har sedan dess minskat i betydelse, men ersatts genom framväxten av de så kallade aktivklubbarna.

Strukturell antisemitism

Den strukturella antisemitismen återfinns inom vänstern, vilket förmodligen bidrar till att jag har svårt att känslomässigt förstå den, eftersom jag har svårt för vänsterns programmatiska tänkande; svårt att förstå driften att frivilligt avhända sig sina intellektuella förmågor av ideologiska skäl.

Någon engagerar sig i vänstern, tar politisk ställning, och anammar därmed också vänsterns syn på judar och staten Israel - och internaliserar den strukturella antisemitismen. Av ideologiska skäl avhumaniserar vänstersympatisören judarna; tillåter sig att betrakta judar som mindre värda, som spelpjäser på ett politiskt bräde, eller staffagefigurer i en politisk tablå, vilka finns i bild för att Hamas skall kunna avfyra raketer mot dem. De är pappfigurer på ett militärt övningsfält. Det är denna inställning jag inte känslomässigt kan förstå. Politiskt motiverad antisemitism och förakt för mänskligt liv. Vissa handlingar är otänkbara.

Socialdemokratin har tidigare argumenterat för att förbjuda Förintelseförnekande, men vänstern förnekar dagligen Förintelsen: Man kan förneka på fler sätt än att hävda att något aldrig inträffat. Det finns de som argumenterar för att vänstern inte är antisemitisk, att dess motvilja mot judar och Israel har andra, politiska, orsaker, men jag delar inte denna uppfattning.

Vi kan konstatera att antisemitismen inom vänstern har långa anor; den började uppträda ganska snart efter andra världskriget och Förintelsen – den här gången: vänstern har härbärgerat antisemitism sedan 1800-talet. De förklaringsmodeller som vänstern nu lever efter, som post-kolonialism, identitetspolitik, intersektionalitet etc, etablerades långt senare. Vänsterns syn att "minst vit vinner" – sympatierna alltså - hade inte nödvändigtvis behövt leda till judehat. Fullt så vita är inte judarna. I den intersektionella rymden skulle de lika gärna ha kunnat behålla sin viktimära status. Vänstern gjorde ett val. Eller valet gjordes åt dem. Naturligtvis påverkades valet av antiamerikanska stämningar: Israel = USA; Palestina = det älskade Sovjetunionen. Det var ingen slump att vänsterextrema terrorister som Rote Armee Fraktion, samverkade med islamister, understödda av DDR/Sovjet. Väst måste gå under.

Men allt detta betraktar jag som omständigheter, vilka har underlättat för vänsterns antisemitism att blomma ut. Man kan invända att även högern och borgerligheten har varit antisemitisk, men skillnaden är att högern har påverkats av Förintelsen och intagit en mer mänsklig ståndpunkt. Hos vänstern var denna påverkan av övergående natur. Detta sagt utan att behöva påminna om att V är det enda riksdagsparti som har hyllat både Stalin och Hitler, samtidigt. Perioden 23 augusti 1939 till 22 juni 1941 uttalade SKP (numera V) stöd för Nazityskland. Naturligtvis sprattlar vänstern emot vilt när denna del av deras historia tas upp.

Alla dessa "det får aldrig hända igen", vem visste att de betydde "Israel får aldrig igen försvara sig mot massmord och terroristattacker".

Inledning

Sverige och västvärlden är full av myter som rör vår civilisation och vår historia. Vissa är harmlösa, andra har blivit skadliga vapen i händerna på en postkolonial vänster. De skadliga myterna rör ofta frågor som slaveriets historia, Europas förflutna, kolonialismen, civilisationen och vetenskapens framväxt.

En del myter är äldre; många svenskar fick redan i skolan höra att araberna uppfann matematiken, vilket då gick hand i hand med myten om medeltiden som ett intellektuellt mörker. Senare blev skälen politiska, drivna av en vilja att förminska västerlandets magnifika bidrag till mänsklighetens utveckling. Det finns godartade myter som lärts ut i skolor, som Gustav Vasas äventyr i Dalarna, eller det felaktiga påståendet att Kristoffer Columbus var den enda personen i världen som hade insett att jorden var rund när alla andra trodde att den var platt. Men det finns också mer maligna myter, som har ett illvilligt politiskt syfte: de utgör en politiskt driven historierevisionism. En av dessa är vänsterns försök att förminska den västerländska civilisationen och Europas historiska ursprung. Denna text analyserar en aspekt av detta försök till förminskning.

Get 50% off a group subscription

Europas idéhistoriska ursprung

Den västerländska intellektuella traditionen har sina djupa rötter i Antikens Grekland och Romarriket, där omfattande genombrott inom filosofi, matematik, naturvetenskap, medicin, juridik och litteratur skapade system som än idag utgör fundament för mänsklighetens kunskap. Trots detta lever fortfarande två vanliga föreställningar kvar i populärhistorien: dels att den islamiska världen skulle ha varit en central aktör i utvecklingen av matematik och vetenskap, dels att den islamiska världen skulle ha varit den huvudsakliga kanalen för att överföra antikens kunskap till Europa.

En historiskt korrekt analys visar att dessa påståenden är starkt överdrivna. Den islamiska världen bidrog visserligen med vissa genuina innovationer och omfattande synteser, men kontinuiteten och spridningen av kunskap i Europa säkerställdes i huvudsak av kloster, Katolska kyrkan och europeiska utbildningsinstitutioner.

Antikens Grekland: grundläggande genombrott

Grekisk filosofi representerar ett av de mest omfattande intellektuella genombrotten i mänsklighetens historia. Redan de försokratiska tänkarna, såsom Herakleitos och Parmenides, ställde grundläggande frågor om verklighet, förändring och varande. Sokrates introducerade en metod för kritisk reflektion över etik och kunskap, som Platon sedan vidareutvecklade i sin omfattande metafysik och kunskapsteori. Aristoteles systematiserade logik, biologi, fysik, etik, politik och retorik, och lade därmed grunden för systematiskt vetenskapligt tänkande. Hellenistiska skolor som stoiker och epikuréer vidareutvecklade rationella och etiska modeller som än idag påverkar västerländsk moralfilosofi.

Inom matematiken och astronomin gjorde grekiska forskare betydande framsteg. Pythagoras identifierade talens strukturella betydelse och relationen mellan matematik och kosmos, medan Euklides formaliserade geometrin i Elementa, ett verk som blev referenspunkt i undervisning i nästan tvåtusen år. Arkimedes förenade matematik och mekanik, utvecklade principer för hävstänger och skruvar, och studerade hydrostatik på ett sätt som förenade abstrakt teori med praktisk tillämpning. Apollonios från Perga utvecklade teorin om koniska snitt, avgörande för astronomi och senare fysik, medan astronomer som Hipparchos och Ptolemaios utvecklade detaljerade modeller för himlakropparnas rörelser, vilket möjliggjorde exakta beräkningar av kalender och navigation. Ptolemaios beräknade dessutom avståndet till solen med förvånansvärt god noggrannhet, ett resultat som vittnar om den magnifika höjd vetenskapen nådde redan under antiken, givet tidens begränsade instrument och metoder.

Inom naturvetenskap och medicin systematiserade Aristoteles biologin genom observation och klassifikation, medan Hippokrates etablerade medicinsk praxis och etiska principer, och Galenos utvecklade anatomi och fysiologi. Historiker som Herodotos och Thukydides utvecklade kritisk historiografi och källkritik, medan dramatiker som Sofokles och Euripides samt retoriker som Demosthenes etablerade litterära och argumentativa strukturer som formade den västerländska kulturen under årtusenden.

Share

Romarriket: praktisk tillämpning och institutionalisering

Romarriket vidareutvecklade den grekiska traditionen med fokus på praktisk tillämpning. Romersk rätt och administration lade grunden för modern juridik och statskonst. Cicero bidrog med retorik, juridik och politisk argumentation, och litterära jättar som Vergilius och Ovidius skapade verk som starkt påverkade Europas kultur under sekler. Romersk ingenjörskonst och arkitektur, med akvedukter, vägar och byggnadsverk, visade hur teoretisk kunskap kunde omsättas i praktisk samhällsorganisation och administration.

Den islamiska expansionen och övertagandet av antika kunskapsmiljöer

Den islamiska världens tillgång till den antika kunskapstraditionen måste förstås i ljuset av den snabba militära och politiska muslimska expansion som följde efter islams uppkomst på 600-talet. Under loppet av drygt ett sekel etablerades ett välde som sträckte sig från Iberiska halvön till Persien. Denna expansion skedde i stor utsträckning genom militära erövringar av territorier som tidigare tillhört det bysantinska och det sasanidiska riket.

Det bysantinska riket

Det bysantinska riket utgjorde en viktig länk i den intellektuella kontinuiteten mellan antiken och medeltiden. Till skillnad från den populära föreställningen om ett ”romerskt rike som råkade tala grekiska” var Bysans i praktiken den mest långlivade hellenistiska civilisationen. Grekiskan var rikets administrativa och kulturella språk, den klassiska paideia – med Homeros, Aristoteles, Platon och de stora historikerna – utgjorde grunden för utbildning och ämbetsmannaskap, och Konstantinopel fungerade som en kosmopolitisk metropol i direkt arv från Alexandria och Pergamon.

Genom sina skolor, bibliotek och lärdomscentra bevarade och utvecklade bysantinska lärda den grekiska filosofin och naturvetenskapen i obruten följd.

Islams militära expansion

Genom islams territoriella expansion kom centrala områden för den hellenistiska och senantika bildningstraditionen – såsom Egypten, Syrien och delar av Mindre Asien – under muslimskt styre. I dessa regioner fanns redan etablerade institutioner, lärdomsmiljöer och texttraditioner, ofta förvaltade av grekisktalande, syrisktalande och andra lärda grupper. Det var inom dessa befintliga strukturer som översättning, bevarande och vidarebearbetning av antikens texter senare kom att ske.

Det är därför historiskt mer precist att förstå den islamiska världens roll som ett övertagande och vidareförvaltande av redan existerande kunskapsmiljöer, snarare än som ett ursprungligt skapande av dessa traditioner. Samtidigt möjliggjorde den politiska enheten och de administrativa strukturerna inom kalifaten att sådana aktiviteter kunde organiseras i större skala under vissa perioder.

Denna bakgrund är central för att förstå varför betydande delar av den antika kunskapstraditionen kom att finnas tillgänglig inom den islamiska världen: tillgången var i första hand en konsekvens av territoriell expansion, medan den intellektuella bearbetningen i huvudsak byggde vidare på redan etablerade grekiska, romerska och senantika traditioner.

Den islamiska världen: vissa bidrag till mänsklighetens utveckling

Den islamiska världen har ibland framställts som central för utvecklingen av matematik och vetenskap samt för Europas tillgång till antikens kunskap. Historiska fakta visar att detta inte är en korrekt syn. Översättningsarbetet i städer som Bagdad och Córdoba var omfattande och betydelsefullt, men dess karaktär var främst kompilatorisk och kommenterande. De stora systematiska innovationerna förblev antika. Samtidigt finns exempel på genuina framsteg: Al-Khwarizmi utvecklade algebra, ett systematiskt sätt att hantera ekvationer som byggde på indiska och babyloniska traditioner men blev en metodiskt ny disciplin. Ibn al-Haytham gjorde avgörande innovationer inom optik, där experimentell metod och ljusets natur studerades på ett sätt som inte hade motsvarighet i antiken. Ibn Sina sammanställde omfattande medicinska encyklopedier, vilka trots att de var synteser fick stort inflytande i Europa under medeltiden och renässansen. Dessa bidrag var i huvudsak sekundära; de innebar inte utvecklingen av nya system i paritet med antikens grundläggande genombrott.

Ett vardagligt exempel som ofta bidrar till myten om islams centrala roll i matematiken är användningen av de så kallade ”arabiska siffrorna” i Europa. Dessa siffror (0–9) kom till Europa via arabisktalande lärda och handelskontakter, men de uppfanns inte av araberna; deras ursprung är det indiska positionsbaserade talsystemet, där symbolen för noll ingick. De tidigaste skriftliga förekomsterna i Europa finns redan på 900‑talet i Al‑Andalus, och på 1100‑ och 1200‑talen spreds de genom översättningar och akademisk kontakt, bland annat via Gerbert av Aurillac (påve Sylvester II). Senare populariserade Fibonacci dem i Liber Abaci (1202). Adoptionen var gradvis, och romerska siffror fortsatte att användas parallellt i många sammanhang långt in i senmedeltiden. Att siffrorna kallas “arabiska” beror alltså på vägen de tog till Europa, inte på deras ursprung eller på någon grundläggande arabisk matematikinnovation. Detta exempel visar hur en vardaglig företeelse kan ge upphov till en historisk myt.

Subscribe now

Europa: kloster, kyrka och institutionell kontinuitet

I Europa säkerställdes kontinuiteten i kunskap genom en kombination av kloster, kyrka1, katedralsskolor och senare universitet. Klostren fungerade som de primära bevararna av antika manuskript. Redan under 500-talet etablerade Cassiodorus klostret Vivarium i Italien, där han systematiserade kopiering, katalogisering och arkivering av texter, en norm som kom att påverka europeiska kloster under sekler. Här kopierades verk av Aristoteles, Galenos, Hippokrates och romerska författare, och dessa manuskript blev grunden för undervisning och intellektuell aktivitet i Europa.

Den karolingiska renässansen under 700- och 800-talen standardiserade latinet och återupplivade studiet av antiken, vilket möjliggjorde att antika texter kunde förstås och spridas över hela Västeuropa. Kloster som Saint-Denis, Fulda och Corbie blev centra för detta arbete, och man organiserade systematiska scriptoria där kopiering av klassiska verk skedde med hög noggrannhet. Codex Amiatinus, producerad i klostret Wearmouth-Jarrow i England på 700-talet, är ett exempel på Europas egen bevarandekapacitet, där hela Bibeln återges med precision och kvalitet som visar att europeiska institutioner redan hade avancerade metoder för bevarande av manuskript långt innan islamiska översättningar kom i större skala.

Katedralsskolor, såsom Chartres och Paris under 1100-talet, utgjorde nästa steg i institutionaliseringen av kunskap. Här undervisades i filosofi, naturvetenskap, matematik och logik, ofta baserat på manuskript bevarade från antiken, ibland kompletterade med översättningar från arabiska källor. Dessa skolor blev föregångare till de första universiteten, och undervisningen organiserades enligt en strukturerad läroplan som lade grunden för formell akademisk utbildning.

Universiteten i Bologna, Paris och Oxford, som växte fram under högmedeltiden, representerar en unik europeisk innovation. De kombinerade bevarandet av antikens verk med nya institutionella strukturer: systematiserad undervisning, examinationer, grader och lärarkårer. Detta gjorde att kunskapen inte bara överlevde, utan också kunde spridas systematiskt och standardiseras över stora delar av kontinenten. Vid sidan av detta fungerade Bysans som en parallell kunskapsbärare; manuskript från Konstantinopel fördes vid olika tillfällen till Italien och bidrog ytterligare till Europas tillgång till antikens texter.

Europa blev själv den huvudsakliga bäraren av antikens intellektuella arv. Islamiska översättningar och kommentarer var sekundära resurser som kompletterade befintlig kunskap, men den institutionella kontinuiteten låg hos Europas egna kloster, kyrka och utbildningssystem. Genom dessa mekanismer kunde Aristoteles, Galenos, Hippokrates, Cicero, Vergilius och andra antika tänkare överleva och föras vidare till efterföljande generationer, vilket visar att myten om islams avgörande roll och Europas intellektuella mörker är en senare konstruktion, präglad av renässansens självbild och upplysningens antiklerikala narrativ.

Slutsats

Den historiskt korrekta bilden visar att Grekland och Rom skapade grundläggande discipliner inom filosofi, matematik, naturvetenskap, medicin, juridik och litteratur, med genombrott som fortfarande formar mänsklighetens intellektuella utveckling. Den islamiska världen bidrog med översättning, kommentarer och vissa genuina innovationer såsom algebra, optik och medicinska encyklopedier, men dessa var sekundära i förhållande till antikens genombrott.

Europas kontinuitet säkerställdes av kloster, Katolska kyrkan, universitet och katedralsskolor, vilket visar att myterna om islams avgörande roll och Europas intellektuella medeltida mörker är efterhandskonstruktioner.

Inledning

I Aftonbladet kunde man 1831 läsa: “Man har ofta förebrått oss svenskar mycken förkärlek för det utländska”, vilket länge var sant. Begreppet osvensk användes för att beskriva något mindre provinsiellt, mer världsvant och kontinentalt – ett alltigenom positivt epitet.

En dos postkolonialism

Nordiska museets utställning Nordbor ligger rätt i tiden, i dubbel bemärkelse:

• Dels har ordet osvensk fallit i glömska; vi svenskar har förlorat vår starka förkärlek för det utländska, eftersom många menar att vi redan fått det i riklig mängd. Den brist som nu råder gäller snarare det svenska.

• Dels har utställningen sammanställts av museipersonal, vilket garanterar att den placerar sig i huvudfåran av postkolonial historieskrivning och härbärgerar de sedvanliga postkoloniala myterna.

Utställningen innehåller en oproportionerlig mängd samisk kultur, med antydan om att hela Sverige en gång var samiskt – till glädje för “we stole the land”-romantikerna. Narrativet lyder: “I söder bodde svenskarna, i norr samerna”. Sverige norr om Dalälven beskrivs som samiskt land fram till nyligen, när skogen började exploateras. Detta är historieförfalskning. Den samiska och svenska (nordiska) befolkningen samexisterade i stora delar av Norrland under många tusen år.

Att Åre kyrka byggdes i slutet av 1100-talet av bönderna i Åre socken nämns inte. Inte heller att det vid medeltidens slut fanns minst 103 kyrkor inom Härnösands stifts nuvarande gränser, varav 21 står kvar än idag. Nederluleå kyrka i Gammelstads kyrkstad, uppförd på 1400-talet, förbigås likaså, liksom de åtta socknar och åtta stenkyrkor som vid medeltidens slut fanns i nuvarande Luleå stift. Dessa kyrkor och socknar vittnar om en nästan tusenårig svensk närvaro i hela det nuvarande Sverige – eller snarare flertusenårig, om man beaktar tiden före kyrkobyggena.

Den marginella företeelsen svensk transatlantisk slavhandel ges däremot oproportionerligt stor uppmärksamhet.

En snäv definition av Sverige

En skånsk bekant beklagade sig över att utställningen inte kändes som en historia om Sverige eller Norden, utan snarare om Dalarna och Hälsingland, eftersom södra Sverige är sparsamt representerat.

Landets ålder halveras

Perspektivet 500 år har etablerats – delvis som en följd av Nordiska museets uppdrag, men också av en ideologisk strävan att förminska Sveriges tusenåriga historia. Detta märktes redan vid förra årets firande av Sveriges påstått femhundraåriga historia.

Historien börjar och slutar sällan vid givna tidpunkter; den är inte binär. Nationalstaten Sverige växte fram under tusen år; riksbildningen är en process, inte en punkt. En viktig milstolpe är Alsnö stadga från 1280, som utgjorde ett steg i landets utveckling – jämförbar med Magna Charta 1215 i England – och förde samhällena bort från klanstrukturer mot nationalstaten.

Neogöticism

Utställningen påminner om göticismen, en svensk kulturell och patriotisk rörelse som anknöt till Nordens forntid – en gyllene tidsålder, en lycklig hjältetid. Rörelsen kulminerade under 1800-talet och drevs då av patriotisk konservatism.

Den nutida göticismen drivs av en postkolonial vänster, men är lika ovetenskaplig – nu med syftet att förminska det svenska, förkorta och förvanska för att passa ett postkolonialt tankebråte.

Vem byggde landet?

Den imponerande mängden material innehåller inget om det som skapade Sveriges välstånd: den industriella revolutionen, ekonomisk liberalism, företagande, entreprenörskap, småföretagandet, Gnosjöandan eller Sveriges globala företag. Däremot ges stort utrymme åt arbetarrörelsen och socialdemokratins roll i nationsbygget.

Nordiska museet tenderar att fokusera på kulturhistoria och vardagsliv, inte på industriell utveckling. Entreprenörskap, liberalisering och industriella genombrott ofta hamnar i skymundan i kulturhistoriska utställningar, vilket dessvärre medför att besökaren lämnas med en ofullständig för att inte säga felaktig bild av landets historia och vad som har skapat Sverige av idag.

Sevärd trots allt

Nordbor presenterar en rad otillräckliga och ytliga förklaringar, men imponerar i sitt omfång. Föremålen är många, tidslinjen är späckad.

Vad som saknas är en sammanhängande berättelse – en beskrivning av den dynamik och de mekanismer som byggde landet och ledde fram till dagens Sverige. Museitjänstemännen har velat komma bort från “kungar och årtal” och använder därför vardagliga berättelser om vanliga människor. Men utan en gedigen samhällsanalys och ett ramverk blir dessa berättelser endast anekdotiska nedslag längs tidslinjen. Nästan generiska: personliga öden som lika gärna kunde ha utspelats i vilket europeiskt land som helst, utan förståelse för det svenska samhällets framväxt.

Här faller museitjänstemännen på eget grepp: de saknar förmåga att förstå och beskriva denna framväxt, och blir vilsna när de släppt taget om kungarna och årtalen.

Trots detta är utställningen sevärd och kan rekommenderas. De nämnda bristerna kan du själv kompensera för.

Inledning

Nationalmuseums utställning Badin – bortom yta och mask är en lågmäld och estetiskt tilltalande presentation av en ovanlig individ i 1700-talets Sverige. Men bortom ytan finns en tydlig ambition: att göra Badin till symbol för en svensk kolonial historia som aldrig har existerat. Det är ett försök som varken håller vetenskapligt eller historiskt, och som dessutom följer en linje av ideologiserande kuratering som museet kritiserats för tidigare. Resultatet blir en utställning där formen är tilltalande men där berättelsen vacklar, eftersom den bygger på premisser som inte stöds av källmaterialet.

Recensioner av kulturaktiviteter är inte vanligen förekommande på min Substack, så inte heller nu, eftersom det inte är kulturen som recenseras, utan kulturinstitutionernas politiska dimension. En tidigare text handlade om Nordiska museets utställning Nordbor.

Get 50% off a group subscription

Sveriges koloniala verklighet: en marginell parentes

Det är nödvändigt att börja i empiri. Sverige hade, med undantag för den kortlivade och ekonomiskt obetydliga besittningen Saint-Barthélemy, ingen kolonial ekonomi och inget deltagande i den transatlantiska slavhandeln av betydelse. Landet saknade dessutom en demografisk närvaro av personer av afrikanskt ursprung fram till modern tid. Detta gör att amerikanska eller brittiska postkoloniala tolkningsmodeller inte är applicerbara på svensk historia utan att man först töjer, förenklar eller omtolkar grundläggande fakta.

Badin är i detta sammanhang en biografiskt intressant person – men han är inte en historisk nyckelfigur. Han var en förslavad pojke som fördes till Sverige, uppfostrades vid hovet och levde ett socialt rörligt liv i en miljö där hans bakgrund gjorde honom ovanlig. Men hans roll i svensk politik, ekonomi eller samhällsutveckling var marginell. Att göra honom till symbol för en svensk kolonial struktur är därför inte bara överdrivet – det är historiskt felaktigt.

Subscribe now

Museets tidigare kontroverser: en nödvändig bakgrund

För att förstå varför Badin-utställningen väcker reaktioner måste man se den i ljuset av Nationalmuseums tidigare försök att ideologisera sin basutställning. Efter återinvigningen 2018 möttes besökarna av nya skyltar vid flera nationalromantiska och sena 1800-talsmålningar. Dessa texter nöjde sig inte med att ge konsthistorisk kontext, utan levererade moraliska och politiska pekpinnar.

Cederströms Karl XII:s likfärd och Zorns Midsommardans1 försågs med varnande texter om nationalismens faror och 1800-talets påstådda mörker, samtidigt som 1900-talets samhällsutveckling framställdes i entydigt positiva termer. En av museets intendenter förklarade att man måste motverka bilden av ett Sverige som har funnits oförändrat i 2000 år. Vem som förväntas ha denna bild framgick inte, men uttalandet frammanade en helt annan bild – bilden av nationalmuseets personal i kamp med sina egna demoner i något grupprum.

Kritiken blev omfattande. Forskare, skribenter och museibesökare menade att museet ägnade sig åt ideologisk uppfostran snarare än kunskapsförmedling, och att skyltarna byggde på anakronistiska tolkningar där dagens politiska konflikter projicerades bakåt i tiden.

Denna bakgrund är avgörande för att förstå mottagandet av Badin-utställningen. Många betraktar den som ännu ett exempel på hur museet försöker skapa en politiskt användbar historia snarare än att presentera en källnära och vetenskapligt hållbar analys. När institutionen redan tidigare visat en vilja att undervisa sin publik snarare än att informera den, blir varje nytt försök att omtolka historien genom samtida ideologiska raster föremål för misstänksamhet.

Badin som symbol: en konstruktion utan stöd i källorna

Det centrala problemet med utställningen är att den tillskriver Badin en betydelse han aldrig haft. Han framställs som en nyckel till att förstå Sveriges koloniala historia, trots att landet saknade en sådan struktur. Det är en berättelse som kräver att man ignorerar proportioner, sammanhang och demografi. Det kräver också att man läser in en politisk agenda i en tid då de begrepp och konflikter som används i dag helt enkelt inte existerade.

Det är dessutom svårt att komma ifrån att den enda anledningen till att utställningens skapare valt att lyfta fram just Badin är att han erbjuder en möjlighet att beröra den transatlantiska slavhandeln, vilken skildras utförligt i utställningen.

“Badins liv är omöjligt att förstå bortom den europeiska transatlantiska slavhandeln och den koloniala expansionen under 1700-talet” förklaras på en av planscherna i utställningen. Här finner vi utställningens kärna: den transatlantiska slavhandeln och kolonialvälden.

Eftersom Sverige inte deltog i slavhandeln annat än i helt marginell form, och eftersom landet saknar ett kolonialt förflutet i egentlig mening, behöver museet en spik att koka soppa på för att kunna föra fram ett postkolonialt narrativ. Badin blir därmed inte ett historiskt subjekt, utan ett instrument för att skapa en berättelse som saknar förankring i källmaterialet. Det är inte hans liv som talar i utställningen – det är museets samtidspolitiska ambitioner som talar genom honom.

Vad utställningen kunde ha varit

Det finns en genuint intressant berättelse att berätta om hovkulturens sociala dynamik, om hur en individ med ovanlig bakgrund navigerade 1700-talets Sverige och om hur exotisering fungerade i en tid då världen långsamt öppnades genom handel och resor. Det hade varit en historiskt korrekt och intellektuellt hederlig utställning.

Men i stället för att fördjupa sig i dessa historiska mekanismer väljer museet att använda Badin som symbol för ett samtida politiskt narrativ. Det är ett val som gör utställningen estetiskt tilltalande men intellektuellt svag. Den saknar den analytiska tyngd som krävs för att bära upp de stora anspråk den gör. Man kan även fråga sig om det inte är ett uttryck för ”vit överhöghet” hos Nationalmuseum att använda sig av en svart pojkes öde i egna politiska syften.

Utställningen påminner om göticismen, en svensk kulturell och patriotisk rörelse som anknöt till Nordens forntid – en gyllene tidsålder, en lycklig hjältetid. Rörelsen kulminerade under 1800-talet och drevs då av patriotisk konservatism. Den nutida motsvarigheten, låt oss kalla den neogöticism, drivs av en postkolonial vänster, men är lika ovetenskaplig – nu med syftet att förminska det svenska; förvanska för att passa ett postkolonialt tankebråte.

Slutsats: en berättelse som inte håller

Badin – bortom yta och mask är en utställning som vill mycket men som bygger på en berättelse som inte bär. Den försöker skapa en svensk kolonial historia som inte finns, och den gör det genom att överdriva betydelsen av en person som historiskt sett var marginell. I kombination med museets tidigare kontroverser framstår utställningen som ännu ett steg i en riktning där ideologi ersätter vetenskap och kulturhistoria, där publiken förväntas acceptera en politiserad tolkning av historien.

Det är synd, för ämnet hade förtjänat bättre. När estetiken är så väl genomförd borde också den historiska analysen vara det.

Avslutande reflektion: kulturpolitiken och den växande konfliktlinjen

Kontroversen kring Badin-utställningen är inte en isolerad händelse. Den är ett symtom på en större kulturpolitisk konflikt som nu präglar Sverige liksom många andra västländer. På ena sidan finns en kulturkonservativ höger som menar att offentligt finansierade kulturinstitutioner under lång tid har präglats av en vänsterideologisk tolkningsram – ibland subtil, ofta explicit – och att denna dominans har kunnat fortleva just därför att politiken hållit ”armlängds avstånd”. I deras ögon har principen inte skyddat kulturen från politisk påverkan, utan snarare skyddat en redan politiserad kultur från demokratisk insyn.

På andra sidan finns en kulturvänster som reagerar starkt på varje försök att förändra institutionernas inriktning. För dem är armlängdsprincipen ett skydd mot politisk styrning, och varje konservativ kritik av kulturinstitutionernas ideologiska slagsida uppfattas som ett hot mot den konstnärliga friheten – och mot demokratin. När högern talar om att ”avpolitisera” kulturen hör vänstern i stället ett försök att ersätta en uppsättning värderingar med en annan.

I detta landskap blir en utställning som Badin – bortom yta och mask mer än en museal angelägenhet. Den blir ett exempel som båda sidor använder för att illustrera sina respektive teser. För högern visar den hur ett statligt museum använder historien för att driva ett samtida politiskt narrativ. För vänstern visar kritiken mot utställningen hur kulturinstitutioner utsätts för politiska angrepp när de behandlar ämnen som uppfattas som obekväma.

Det enda som står klart är att armlängdsprincipen inte längre är en självklarhet. Den har blivit en stridsfråga, just därför att den inte längre uppfattas som neutral. Så länge kulturinstitutioner fortsätter att producera utställningar där historien böjs för att passa samtida ideologiska syften, kommer konflikten att fördjupas. I längden riskerar detta att underminera både publikens förtroende och kulturens legitimitet.

Vänstern vill ha sitt kulturkrig – vi borde avsluta det.

Share

Inledning

Det sena 1970- och 1980-talets Sverige var ett land där staten inte bara satte ramarna – den definierade vardagen. Monopolen var inte undantag, utan själva modellen. Det var ett samhälle byggt på föreställningen att likformighet skapar jämlikhet, och att valfrihet är ett hot mot samhällsordningen. Resultatet blev ett land där köer, brist och begränsningar var normaliserade.

När Magdalena Andersson säger ”Jag vill att Sverige ska bli mer som Sverige var” är det inte en poetisk fras om trygghet. Ledande socialdemokrater drömmer sig tillbaka till en tid då de uppfattar att Sverige och det socialdemokratiska samhället stod på sin höjdpunkt – vilket vanligen betyder den tidpunkt då de själva gick med i SSU. Det är en nostalgisk referens till ”taxi var god dröj”-samhällets höjdpunkt – en tid då staten kontrollerade allt från telefoner till skolplaceringar, från TV‑kanaler till vårdcentraler. Formuleringen ligger nära Sverigedemokraternas tal om att ”Sverige ska bli Sverige igen” och visar hur socialdemokratin rör sig mot en politik som tilltalar många missnöjda väljare, men skaver mot partiets egen vänsterflank.

Få väljare under fyrtio inser vilket skitsamhälle detta var. Det är detta samhälle som nu idealiseras – S vill återinföra det. Valfriheten måste åter försvaras.

Get 50% off a group subscription

Monopolsamhället – när Sverige fastnade i köer, brist och politisk kontroll

Det Sverige som växte fram under 1970- och 1980-talen var ett samhälle där staten inte bara satte ramarna – den definierade vardagen. Monopolen var inte undantag, utan själva modellen. Det var ett system byggt på föreställningen att likformighet skapar jämlikhet, och att valfrihet är ett hot mot samhällsordningen. Resultatet blev ett land där köer, brist och begränsningar var normaliserade.

När Magdalena Andersson säger ”Jag vill att Sverige ska bli mer som Sverige var” är det just detta samhälle hon syftar på. Det är ”taxi var god dröj”-samhällets höjdpunkt – en tid då staten kontrollerade allt från telefoner till skolplaceringar.

Televerket – när staten bestämde vilken telefon du fick äga

Televerket var ett av Europas mest långtgående telemonopol. Staten kontrollerade nätet, tjänsterna och till och med telefonapparaterna. Det var förbjudet att koppla in en egen telefon, och moderna apparater som köptes utomlands kunde beslagtas i tullen. Den som ville ha en mer avancerad telefon fick vänta på att Televerket eventuellt skulle godkänna modellen – vilket ofta tog år.

Televerkets generaldirektör Tony Hagström uttryckte det så här:

”Televerket måste ha kontroll över terminalutrustningen för att säkerställa driftsäkerheten.”

Socialdemokratiska regeringsföreträdare slog fast:

”Det är inte lämpligt att öppna för privat import av telefonapparater.”

Detta var inte en teknisk fråga, utan en politisk princip: staten skulle styra infrastrukturen, och medborgarna skulle anpassa sig.

Taxi – ett reglerat knapphetssystem där köerna var inbyggda

Taximarknaden var ett slutet system där tillstånden var få, priserna reglerade och utbudet styrt av myndigheter. Lördagskvällar innebar timslånga telefonköer till det enda tillgängliga bolaget. Det var inte ett misslyckande – det var själva modellen. Staten hade skapat ett system där bristen var planerad, och där medborgarna förväntades acceptera att service inte kunde efterfrågas, utan endast tilldelas.

Motståndet mot valfrihet var tydligt formulerat i den socialdemokratiska regeringens egen proposition 1989/90:106:

”En fri etablering av taxifordon är inte lämplig.”

”Taxitrafiken är en samhällsviktig funktion som kräver reglering.”

”Det är inte önskvärt att taxitrafiken utvecklas efter marknadens spelregler.”

Vänsterpartiet gick ännu längre i sin motion 1989/90:T28:

”Taxi är ingen marknad. Fri etablering leder till kaos.”

”Regleringen behövs för att garantera likvärdig service.”

Även LO motsatte sig valfrihet i sitt remissyttrande över Ds 1988:58:

”Taxinäringen bör inte utsättas för konkurrens.”

Avregleringen 1990 gjorde slut på detta. Men motståndet från vänstern var hårt. Regleringen sågs som en garant för ordning, trots att den i praktiken innebar att människor stod maktlösa inför ett system som inte fungerade.

Apoteket – två kvällsöppna apotek i hela Stockholm

Apoteksmonopolet från 1971 innebar att den som behövde värktabletter efter klockan 18 hade två alternativ i hela Stockholm: Mariatorget och Scheele. I stora delar av landet fanns inga kvällsöppna apotek alls. Monopolet motiverades med säkerhet och kvalitet, men i praktiken innebar det bristande tillgänglighet och korta öppettider.

När monopolet avskaffades 2009 ökade antalet apotek kraftigt och öppettiderna förlängdes. Kritiken från vänsterpartierna var massiv – avregleringen beskrevs som ett hot mot folkhälsan.

Lennart Axelsson (S):

”Apoteksavregleringen har försämrat tillgängligheten. Vi vill återta kontrollen.”

Alf Eriksson (S) fyllde i:

”Det är fel att göra läkemedelsförsörjningen till en marknad.”

Det faktum att sjukhus inte utvecklar läkemedel eller andra innovativa behandlingar, utan att detta görs av kommersiella aktörer på en marknad, verkar inte påverka den socialdemokratiska tankeverksamheten.

Systembolaget – lördagsstängt i nästan två decennier

Systembolaget stängde lördagar från 1982 till 2000. Reformen motiverades med folkhälsa, men innebar i praktiken att helgens inköp måste planeras som en militär specialoperation. Det var ett uttryck för en paternalistisk syn på medborgaren: staten visste bäst, och individens behov fick anpassas efter myndigheternas öppettider.

Bilprovningen – tre månaders väntetid som norm

Bilprovningen var ett statligt monopol med väntetider på månader. Det var ett system där ineffektivitet inte sågs som ett problem, utan som en naturlig konsekvens av att staten ensam ansvarade för tjänsten.

S‑regeringens linje var tydlig:

”Bilprovningen bör även fortsättningsvis bedrivas i statlig regi för att säkerställa enhetlighet och trafiksäkerhet.”

Vänsterpartiet fyllde i:

”Bilprovningen är en samhällsfunktion som inte lämpar sig för konkurrens.”

När marknaden öppnades för konkurrens 2010 förändrades situationen radikalt: fler stationer, kortare väntetider och möjlighet att boka tid samma dag.

Share

Välfärdens monopol – när medborgarna inte hade rätt att välja någonting alls

Monopolen handlade inte bara om telefoni, taxi och apotek. De omfattade hela välfärdsstaten. Skola, sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg och hemtjänst var organiserade efter samma princip: offentlig monopolstruktur, ingen valfrihet, ingen konkurrens, ingen möjlighet att byta.

Skolan – kommunalt monopol utan valfrihet

Före 1992 års skolvalsreform hade föräldrar ingen rätt att välja skola. Barn placerades i den kommunala skola som låg närmast bostaden. Punkt. Det spelade ingen roll om skolan var dålig, om barnet mobbades eller om föräldrarna önskade en annan pedagogik.

När friskolereformen infördes öppnades dörren för valfrihet, pedagogisk innovation och konkurrens. Motståndet från socialdemokrater och vänsterpartister var massivt.

Bengt Göransson (S) uttryckte det utan omsvep:

”Jag är emot att man ska kunna välja skola.”

Anna Ekström (S) fyllde på:

”Friskolesystemet är ett hot mot likvärdigheten.”

Göran Persson (S) slog fast:

”Marknadstänkande hör inte hemma i skolan.”

Sjukvården – landstingens monopol och upptagningsområden

Före vårdvalsreformerna hade medborgarna ingen rätt att välja vårdcentral. Man tillhörde den vårdcentral som låg i det geografiska upptagningsområdet. Om den var överbelastad, ineffektiv eller hade dåliga öppettider spelade ingen roll. Det fanns inget alternativ.

När vårdvalet infördes ökade tillgängligheten, öppettiderna förlängdes och nya aktörer etablerade sig. Motståndet från vänstern var hårt även här.

Dag Larsson (S) var tydlig:

”Vårdvalet har skapat en ojämlik vård. Vi vill avskaffa det.”

Jens Sjöström (S) fyllde i:

”Vårdvalet leder till fragmentisering och ska bort.”

Ylva Johansson (S) försvarade stopplagen:

”Stopplagen behövs för att stoppa privata vårdcentraler från att etablera sig.”

Äldreomsorg – kommunalt monopol utan insyn eller möjlighet att byta

Äldreomsorgen var länge ett av de mest slutna systemen. Kommunen bestämde vilken hemtjänstutförare eller vilket äldreboende en person skulle få. Det fanns ingen rätt att byta, ingen rätt att välja och ingen möjlighet att påverka kvaliteten.

När LOV – lagen om valfrihetssystem – infördes 2009 kunde människor för första gången välja hemtjänstutförare och byta om de inte var nöjda. Motståndet från vänsterpartierna var förutsägbart.

Vänsterpartiet sammanfattade sin linje så här:

”LOV ska avskaffas. Valfrihet i äldreomsorgen är en illusion.”

Nooshi Dadgostar (V) var lika tydlig:

”Privata utförare hör inte hemma i äldreomsorgen.”

Barnomsorg – kommunalt monopol med långa köer och inga alternativ

Före 1990-talets reformer var barnomsorgen ett av de mest reglerade områdena. Kommunerna hade monopol på förskolor och daghem. Köerna var långa, ibland över ett år. Föräldrar hade ingen rätt att välja förskola, ingen rätt att byta och ingen möjlighet att välja en annan pedagogik.

Socialdemokratiska kvinnoförbundet slog fast:

”Barnomsorgen ska vara offentlig. Privata alternativ riskerar att skapa ojämlikhet.”

Vänsterpartiet var lika tydliga:

”Barnomsorg är en offentlig angelägenhet. Privata daghem ska inte förekomma.”

När privata förskolor tilläts ökade tillgängligheten dramatiskt. Men även här var motståndet från vänstern starkt.

Hemtjänst och personlig assistans – kommunens beslut var slutgiltigt

Före valfrihetsreformerna var hemtjänsten ett kommunalt monopol. Kommunen bestämde vem som skulle komma hem till dig, när de skulle komma och hur länge de skulle stanna. Det fanns ingen möjlighet att byta utförare, ingen möjlighet att påverka innehållet och ingen möjlighet att välja en aktör som faktiskt fungerade.

När valfrihetssystem infördes kunde människor för första gången välja utförare – och byta om kvaliteten brast.

Media – när staten ville skydda medborgarna från utländska sändningar

Det mest ideologiskt laddade monopolet var etermediemonopolet. Sverige hade två TV‑kanaler, båda statliga, och ingen fri radio. När satellittekniken gjorde det möjligt att ta emot utländska sändningar reagerade socialdemokratiska företrädare med krav på begränsningar.

Maj‑Britt Theorin, en av socialdemokratins mest inflytelserika kulturpolitiska röster, förespråkade 1987 ett förbud mot privat innehav av parabolantenner. Syftet var att hindra svenskar från att ta emot utländska TV‑kanaler och reklamfinansierade sändningar.

Hon uttryckte det så här:

”Vi måste motverka kommersiella utländska tv-satelliters möjligheter att invadera vår mentala miljö.”

Det var i denna miljö som Jan Stenbeck bröt ny mark genom att sända TV3 från London. Genom att kringgå det svenska monopolet öppnade han dörren för kommersiell TV och lade grunden för det moderna svenska medielandskapet. Nu har EU istället infört lagstiftning som kräver att strömningstjänster skall kunna användas även i andra medlemsländer. Som Jan Stenbeck uttryckte saken:

”Först har vi en person med en idé. Pengar slår idén. Politik slår pengarna. Men – överraskning! – teknologi slår politiken.”

Mycket av valfriheten har uppstått som en följd av teknisk innovation, i kombination med en politisk vilja från borgerligt håll. Här kan man göra en reflektion som jag har gjort flera gånger tidigare: världen har blivit bättre, men detta är nettoeffekten av att somligt har blivit bättre annat har blivit sämre. Vi kan konstatera att näringslivet och privata initiativ svarar för merparten av det som har blivit bättre, men politiken svarar för det som har blivit sämre de senaste decennierna. Att politiken har lyckats avskaffa delar av det kontrollsamhälle som den införde, ruckar inte på denna bild.

Socialdemokratins vilsenhet – från kontrollsamhällets fall till amerikansk importideologi och nostalgins återkomst

När kontrollsamhället började falla sönder under 1980- och 1990-talens valfrihetsreformer stod socialdemokratin inför ett problem man inte hade förutsett: den gamla modellen, byggd på monopol, likformighet och politisk kontroll, gick inte längre att försvara i praktiken. Köerna, bristen, ineffektiviteten och den växande frustrationen bland medborgarna gjorde det omöjligt att fortsätta hävda att staten visste bäst. Men när den gamla ordningen föll saknade socialdemokratin en vision för vad som skulle komma i dess ställe.

Det uppstod ett ideologiskt vakuum – och i detta vakuum började partiet söka efter nya idéer, inte i den egna reformistiska traditionen, utan i den amerikanska vänsterns identitetspolitiska verktygslåda. I stället för att formulera en modern svensk berättelse om frihet, ansvar och välfärd importerades begrepp, konflikter och slagord från en helt annan samhällskontext.

Det var därför svenska vänsteraktivister kunde stå på gatorna och skandera ”I can’t breathe” till svensk polis – trots att den svenska polisen inte har något gemensamt med den amerikanska, vare sig i kultur, våldsnivå eller historik. Det var därför amerikansk identitetspolitik, med dess fokus på ras, strukturellt förtryck och polarisering, plötsligt började dominera delar av den svenska vänsterdebatten, trots att den passade lika illa här som en Floridaskjorta i februari.

Men när den amerikanska vänsterns idéer nu faller samman under sin egen tyngd – när ”woke” förlorar mark, när identitetspolitiken ifrågasätts och när kulturkrigen inte längre fungerar som politiskt bränsle – står socialdemokratin återigen utan riktning.

Och i brist på framtidsvision har man vänt sig bakåt.

Det är därför ledande socialdemokrater i dag talar om att Sverige ska bli ”mer som Sverige var”. Det är därför Magdalena Andersson använder formuleringar som ligger nära Sverigedemokraternas ”Sverige ska bli Sverige igen”. Det är därför nostalgiska bilder av ett homogent, reglerat och statskontrollerat Sverige återkommer i retoriken – trots att detta Sverige i praktiken var ”taxi var god dröj”-samhällets höjdpunkt, ett land av köer, brist och begränsningar.

Nostalgin är inte en slump. Den är ett uttryck för en politisk rörelse som tappat sin framtidskompass. När den amerikanska importideologin inte längre fungerar, och när den gamla kontrollmodellen inte går att återuppliva, återstår bara drömmen om ett svunnet Sverige – ett Sverige som i den egna föreställningsvärlden var en gyllene tid, men som i verkligheten var ett samhälle där staten bestämde allt och medborgarna väntade i kö.

Det är denna vilsenhet som präglar socialdemokratin i dag. Och det är därför försvaret av valfriheten inte bara är en praktisk fråga – det är en ideologisk nödvändighet i ett samhälle som vill framåt, inte bakåt.

Valfriheten måste försvaras

Det Sverige som växte fram efter avregleringarna var inte perfekt. Men det var ett samhälle där människor för första gången på allvar kunde välja: skola, vårdcentral, hemtjänst, apotek, teleoperatör, TV‑kanal, taxibolag. Valfriheten gjorde vardagen mindre beroende av köer, monopol och politiska beslut – och mer beroende av individuella behov och preferenser.

När kraven nu växer på att ”ta tillbaka kontrollen” och göra Sverige ”mer som det var” är det inte bara en retorisk figur. Det är en politisk riktning tillbaka mot ett samhälle där staten återigen gör anspråk på att veta bättre än medborgarna. Det är allvarligt talat svårt att komma på en enda central fråga eller reform efter det andra världskriget där socialdemokraterna inte efterhand har visat sig ha haft fel och tvingats backa.

Det är därför valfriheten måste försvaras. Inte för marknadens skull, utan för människans.

Subscribe now

Detta är en öppen kopia – originaltexten publicerades 27 mars.

Inledning

När Svenska Dagbladet nyligen intervjuade Nalin Baksi med anledning av hennes självbiografi Mina strider framträdde en röst som länge varit central i svensk debatt om islamism, hedersförtryck och kvinnors rättigheter. Baksi beskriver hur både vänster och höger, av olika skäl, bidragit till att ge islamistiska aktörer utrymme i Sverige, och hur detta i praktiken drabbat just de muslimer som inte delar deras anti-demokratiska världsbild. Samtidigt uttrycker hon en personlig och djupt rotad förståelse av sin tro: För mig är islam tolerans, kärlek och flexibilitet.

Det är ett påstående som ofta återkommer i offentligheten. Det är också ett påstående som är fullt begripligt som individuell trosupplevelse. Men det väcker en mer grundläggande fråga: var? Var finns denna islam som utövas i tolerans, kärlek och flexibilitet? Vilken islam är det som beskrivs som en religion av fred, kärlek och tolerans? Är det en personlig, existentiell tolkning — eller är det en beskrivning av islam som historiskt och institutionellt system? För att förstå islam i ett samhälleligt sammanhang måste man skilja mellan individens tro och religionens strukturella logik. Det är i denna spänning som min analys tar sin början.

Get 50% off a group subscription

Ursprunget till idén om islam som ”fredens religion”

Påståendet att islam är en fredens religion har två huvudsakliga ursprung. Det första är teologiskt och språkligt. Även om islām och salām delar språklig rot, är den klassiska betydelsen av islām ”underkastelse inför Guds vilja”. I teologisk tradition betraktas fred som ett resultat av denna underkastelse, inte som ordets primära betydelse. Koranens och hadiths betoning på barmhärtighet och rättvisa används ofta i moderna apologetiska tolkningar för att framhäva en fredlig dimension, men detta är ideal, inte historiska beskrivningar.

Det andra ursprunget är politiskt och betydligt yngre. Efter 11 september 2001 etablerades uttrycket ”religion of peace” i västerländsk politisk retorik som ett sätt att skilja ”goda muslimer” från extremister. Det är alltså ett tvivelaktigt politiskt språkbruk, inte ett historiskt eller teologiskt begrepp. Det säger mer om västerländsk säkerhetspolitik än om islams historiska natur.

Islam som integrerat religiöst‑politiskt system

Forskningen är entydig: islam har historiskt fungerat som ett integrerat religiöst‑politiskt system. Den klassiska islamiska förståelsen av samhällsordningen uttrycks ofta i begreppet dīn wa‑dawla — religion och stat som en odelbar helhet. Eftersom profeten Muhammed verkade som både religiös ledare, krigsherre och teokratisk autokrat kom den tidiga islamiska staten att formas som en enhet där politisk och religiös auktoritet var sammanflätade.

Denna struktur fortsatte under rashidunperioden (632–661), då islam expanderade i en takt som saknar historisk motsvarighet. På mindre än tre decennier erövrades Syrien, Egypten, Persien och stora delar av Nordafrika. Expansionen var inte en oavsiktlig följd av religiös mission, utan en medveten politisk och militär strategi – en ockupationsmakts territoriella expansion.

Den arabiska expansionen innebar även att den svarta trans-sahariska slavhandeln kom igång på allvar, vilket jag har skrivit om i en tidigare text.

Under Umayyadkalifatet fortsatte expansionen västerut. År 711 korsade muslimska styrkor Gibraltar och erövrade nästan hela den Iberiska halvön. Ett par decennier senare stod de vid Poitiers i Frankrike. Även om expansionen stoppades där visar perioden att islam inte enbart var en troslära utan en politisk civilisation med territoriella ambitioner.

Share

Sharias framväxt och den politiska ordningens konsolidering

Under Abbasidernas tid institutionaliserades sharia som juridiskt system. Det var då som de stora rättsskolorna utvecklades och islam fick en sammanhållen rättsordning som reglerade allt från familjerätt till straffrätt och ekonomiska transaktioner. Sharia var inte enbart moralisk vägledning, utan ett heltäckande juridiskt ramverk för samhället.

När det osmanska riket senare tog över rollen som politisk arvtagare till kalifatet fortsatte denna ordning. Ända in på 1900-talet var islam statsideologi i ett av världens största imperier. Det är först 1924, när Mustafa Kemal Atatürk avskaffade kalifatet, som en verklig sekularisering genomförs i ett muslimskt land. Reaktionerna i den muslimska världen visar hur djupt sammanflätade religion och politik varit. Avskaffandet uppfattades av många som en attack på islams själva struktur, inte bara på en politisk institution.

Finns det en opolitisk islam?

Svaret på rubrikens fråga är nej. Det finns naturligtvis muslimer som lever sina liv och utövar tro helt privat, utan politiska ambitioner. Det finns också mystiska traditioner, som sufismen, som historiskt varit massrörelser och spelat en central roll i islams spridning, särskilt i Afrika och Sydostasien. Men sufismen har sällan utgjort den juridiska eller statsbärande strukturen, vilket är avgörande för frågan om islam som politiskt system.

Islam har aldrig genomgått en motsvarighet till den västerländska sekulariseringen. Det finns ingen historisk tradition som helt separerar religion och politik. Detta beror på sharias karaktär som både moralisk och juridisk ordning, profetens dubbla roll som religiös och politisk ledare, samt kalifatets funktion som religiöst‑politiskt system.

Frågan är då om man bör sätta likhetstecken mellan politisk islam och islamism. Om all islam är politisk skulle ett sådant likhetstecken innebära att all islam är islamism, men det vore en alltför långtgående slutsats. Islamism är snarare än extrem och fundamentalistisk aktivering av islams politiska dimension. Islam som tradition är inte en renodlad privatreligion utan ett religiöst‑politiskt system där lag, moral och samhällsordning historiskt varit sammanvävda. Islamism är den moderna ideologiska aktiveringen av denna politiska dimension. Det innebär att islamism inte är liktydigt med islam, men inte heller kan förstås utan islam. De flesta muslimer utövar sin tro utan politiska ambitioner – det är naturligtvis fullt möjligt för en muslim att leva i en fungerande demokrati och utöva sin religion, utan att vilja kullkasta samhället – men de organiserade muslimska aktörer som driver antidemokratiska politiska projekt gör det ofta baserat på islams historiska och rättsliga struktur.

Trots att många muslimer lever sin tro helt privat och utan politiska ambitioner är det betydligt svårare att hitta organiserade islamiska institutioner som förespråkar en verklig separation mellan religion och stat. På individnivå finns en omfattande praktisk sekularisering, men på institutionsnivå – moskéer, samfund, teologiska fakulteter och klassiska lärdomscentra – är stödet för en västerländsk sekularism i princip obefintligt.

De stora sunnitiska och shiitiska traditionerna, liksom centrala institutioner som al‑Azhar, Deoband, Qom och Medinauniversitetet, upprätthåller alla principen om dīn wa‑dawla, där religion och stat utgör en odelbar helhet och där sharia betraktas som den högsta normativa ordningen.

Det finns enstaka liberala muslimska tänkare och några få europeiska imamer som argumenterar för sekularism, men de är marginaliserade, saknar klassisk auktoritet och representerar inte den organiserade religionens huvudfåra. Den logiska slutsatsen är därför att även om många muslimer lever sin tro i full harmoni med en liberal demokrati, så finns det nästan inga organiserade islamiska institutioner som teologiskt eller principiellt förespråkar en separation mellan religion och stat.

Samtida politisk islam: från andra världskriget till dagens Europa

Efter andra världskriget förändras islams politiska landskap på ett sätt som gör den historiska analysen direkt relevant för vår samtid. De klassiska kalifaten är borta, men idén om islam som dīn wa‑dawla — religion och stat som en odelbar helhet — återkommer i ny form genom det vi i dag kallar politisk islam eller islamism.

En central aktör i denna utveckling är Muslimska brödraskapet, grundat 1928 av Hasan al‑Banna i Egypten. Rörelsen formulerar ett modernt politiskt projekt: islam ska inte bara vara en personlig tro, utan grunden för stat, lagstiftning och samhällsordning. I samma anda verkar Jamaat‑e‑Islami i Sydasien, grundad av Abul A’la Maududi. Båda rörelserna är ideologiskt tydliga: islam är inte bara en religion, utan ett komplett system för hur samhället ska organiseras.

Under efterkrigstiden och särskilt från 1970‑talet och framåt sprids dessa idéer till Europa genom migration, exilmiljöer och transnationella nätverk. I många europeiska länder etableras organisationer, föreningar och paraplystrukturer med ideologisk koppling till politisk islam. De verkar ofta inom ramen för civilsamhället: moskéföreningar, utbildningsverksamhet, ungdomsorganisationer, kvinnoorganisationer. Officiellt talar de om integration, dialog och religionsfrihet, men flera säkerhetspolitiska analyser pekar på att de samtidigt driver en långsiktig agenda där islam successivt ska få en normerande roll i det offentliga rummet.

En omfattande genomgång av politisk islam i mer än 20 europeiska länder visar att dessa aktörer använder en kombination av religiös verksamhet, opinionsbildning, juridisk aktivism och institutionell närvaro för att påverka samhällsutvecklingen. De är inte alltid våldsamma, men deras långsiktiga mål står ofta i konflikt med centrala principer i den liberala demokratin, såsom individuell religionsfrihet, jämställdhet mellan könen och åtskillnad mellan religion och stat.

Samtidigt finns mer puritanska och ibland öppet antidemokratiska strömningar, som salafism och grupper som Hizb ut‑Tahrir, vilka explicit avvisar den liberala demokratin som legitim ordning och förespråkar ett återupprättat kalifat. Dessa grupper är ofta små, men deras ideologiska inflytande kan vara betydande, särskilt i miljöer där social marginalisering, identitetssökande och misstro mot majoritetssamhället redan finns.

Europeiska säkerhetsmyndigheter och forskningsinstitut har under de senaste två decennierna i ökande grad börjat analysera politisk islam inte bara som ett säkerhetshot i snäv mening, utan som en potentiell ”hybridutmaning” mot den liberala demokratins institutioner. Det handlar inte bara om risken för våld, utan om gradvisa normförskjutningar: parallella rättskulturer, könssegregering, informella maktstrukturer i lokalsamhällen, och politiska krav som motiveras religiöst men har tydligt juridiska och samhälleliga konsekvenser.

Frågan blir då: i vilken grad kan islam i dag sägas vara en renodlad religion, och i vilken grad fungerar den som en politisk rörelse med långtgående krav på förändringar som står i strid med den liberala demokratin? Svaret är inte binärt. På individnivå kan islam vara en rent existentiell tro, utan politiska anspråk. På institutions‑ och organisationsnivå är bilden en annan. Där är det uppenbart att en betydande del av de organiserade islamiska aktörerna i Europa — från Muslimska brödraskapets miljöer till mer radikala grupper — ser islam som ett helt samhällssystem, inte som en privatreligion.

Det innebär att vi i dag står inför samma grundfråga som historien redan formulerat: islam är inte bara en religion i västerländsk mening, utan bär på en politisk tradition som i sina mer konsekventa uttryck kolliderar med den liberala demokratins grundprinciper. Detta gör att västerlandets syn på islam som enbart en religion blir felaktig och våra samhällen saknar de verktyg som behövs för att förhålla sig till den politiska delen av islam, vilket gör att vi låtsas som om den inte finns. Konsekvensen blir att vi fredar långtgående, ultrakonservativa och antidemokratiska politiska anspråk under religionsfriheten.

Islam som fredens religion – individuell tro kontra samhällelig praktik

Det är fullt möjligt att beskriva islam som en fredens religion på den individuella nivån. Många troende uppfattar sin religion som en källa till andlig balans, moralisk disciplin och personlig harmoni. I den meningen kan islam, liksom andra religioner, fungera som en fredlig kraft i människors liv.

Men ur ett samhällsperspektiv blir frågan mer komplex — och här är det avgörande att klargöra vad som menas med ”fred” eller ”fredlig”.

I den västerländska traditionen definieras fred som frånvaro av tvång, respekt för individens fri‑ och rättigheter och ett samhälle där politisk makt legitimeras genom demokratiska processer.

I den klassiska islamiska rättstraditionen definieras däremot fred (salām) ofta som det tillstånd som råder när sharia är införd och den islamiska ordningen råder.

Det innebär att islam mycket väl kan beskrivas som ”fredlig” i sin egen rättstradition — men att detta inte är samma sak som fred i en liberal demokratisk mening.

En religion som i sina organiserade uttryck driver politiska krav som står i konflikt med den liberala demokratins grundprinciper — såsom individuell frihet, jämställdhet, sekularitet och rättsstat — kan därför inte utan vidare beskrivas som ”fredlig” i västerländsk mening. En politisk rörelse som vill förändra samhällets institutioner i icke‑demokratisk riktning är definitionsmässigt inte fredlig, även om den inte förespråkar våld.

Detta är en generell iakttagelse. Men för att undvika svepande generaliseringar måste slutsatserna om samtida islam baseras på fakta. Frågan är därför: hur många muslimska organisationer i Europa bedöms ha uppfattningar som står i strid med den liberala demokratin, och hur många accepterar våld som medel?

Vad säger europeiska säkerhetstjänster och forskningsinstitut?

Muslimska brödraskapets miljöer – antidemokratiska mål, men icke‑våldsamma metoder

I flera europeiska länder (bl.a. Tyskland, Frankrike, Österrike, Nederländerna och Danmark) har säkerhetstjänsterna analyserat organisationer med koppling till Muslimska brödraskapet. Bedömningen är i regel samstämmig: dessa aktörer accepterar formellt demokratiska processer, men deras långsiktiga mål är att etablera ett samhälle där islamisk lag och islamiska normer får en normerande roll.

De förespråkar inte våld, men deras ideologi är systematiskt oförenlig med liberal demokrati. I Tyskland beskriver författningsskyddet (Bundesamt für Verfassungsschutz) brödraskapets miljöer som ”antidemokratiska i mål, men strategiskt anpassade till demokratiska former”. Det innebär att de inte är våldsamma — men inte heller demokratiska i västerländsk mening.

Salafistiska grupper – antidemokratiska och i vissa fall våldsbejakande

Salafismen är en bred strömning. Den största delen är icke‑våldsbejakande men avvisar demokrati som legitim ordning. En mindre del är våldsbejakande och utgör rekryteringsbas för jihadistiska grupper.

I Tyskland klassas cirka 12 000–13 000 personer som salafister, varav en betydande minoritet bedöms vara våldsbejakande. Liknande mönster finns i Frankrike, Belgien och Storbritannien.

Hizb ut‑Tahrir – öppet antidemokratisk, men icke‑våldsam

Hizb ut‑Tahrir är förbjuden i flera europeiska länder. Organisationen förespråkar ett globalt kalifat och avvisar demokrati som ”otillåten mänsklig lagstiftning”. Den använder inte våld, men dess mål är radikalt antidemokratiskt.

Våldsbejakande jihadism – liten minoritet, men säkerhetshot

Den våldsbejakande jihadismen utgör en mycket liten del av Europas muslimer, men dess existens är empiriskt belagd. Europol rapporterar årligen mellan 20 och 50 jihadistiskt motiverade attentat eller attentatsförsök i EU.

Detta är en marginell grupp i numerär mening, men dess ideologi är den mest extrema formen av politisk islam.

Hur många organisationer är demokratiskt problematiska?

Det finns ingen exakt siffra, men europeiska säkerhetstjänster gör följande övergripande bedömningar:

• En liten minoritet av muslimska organisationer är våldsbejakande.

• En betydande minoritet är öppet antidemokratiska (t.ex. Hizb ut‑Tahrir, delar av salafismen).

• En större grupp är formellt demokratiska men ideologiskt oförenliga med liberal demokrati (t.ex. Muslimska brödraskapets nätverk).

• En majoritet av muslimska organisationer i Europa är religiösa, sociala eller kulturella och saknar politiska ambitioner.

Det är alltså inte fråga om att muslimer per definition är antidemokratiska. Det handlar om organiserade aktörer med tydliga ideologiska projekt.

Subscribe now

Slutsats: mellan individuell fred och samhällelig konflikt

På individnivå kan islam mycket väl vara en fredens religion, i betydelsen att den erbjuder moralisk vägledning och andlig stabilitet. Men på samhällsnivå är bilden mer problematisk. När organiserade islamiska aktörer driver politiska projekt som syftar till att förändra samhällets institutioner i icke‑demokratisk riktning, kan islam inte beskrivas som en fredens religion i västerländsk mening.

I den islamiska rättstraditionen definieras fred som det tillstånd som råder när sharia är införd och den islamiska ordningen råder. I den liberala demokratin definieras fred som frånvaro av tvång, skydd för individens fri‑ och rättigheter och en politisk ordning som legitimeras genom demokratiska processer.

Dessa två begrepp om fred är inte kompatibla.

En rörelse som vill ersätta den liberala demokratin med en religiöst definierad samhällsordning är definitionsmässigt inte fredlig i västerländsk mening, även om den inte förespråkar våld. Andra rörelser som förespråkar den liberala demokratins avskaffande av ideologiska skäl, som kommunismen, fascismen och nazismen, betraktas inte som fredliga. Skillnaden mellan individuell tro och institutionell ideologi är därför avgörande för att förstå islam i dagens Europa. Det är först när denna distinktion erkänns som det blir möjligt att föra en intellektuellt hederlig och politiskt relevant diskussion om religionens roll i ett demokratiskt samhälle.

Den svenska vänstern har under 1900‑talet och framåt vid otaliga tillfällen uttryckt sympati för auktoritära regimer på vänsterkanten – från Sovjetunionen efter ryska revolutionen, via Kina, Albanien och Kuba, till mer nutida försvar av Kuba och Venezuela.

Subscribe now

Från ryska revolutionen till Stalins terror

Efter den ryska revolutionen 1917 såg många svenska kommunister Sovjetunionen som ett föredöme. Sveriges kommunistiska parti stod länge i direkt lojalitet till Moskva och försvarade även Stalins brutala utrensningar. Svenska arbetare och intellektuella reste till Sovjet för att delta i ”socialismens byggande”, men flertalet hamnade i Gulag eller försvann i utrensningarna.

Andra världskriget och landsförräderi

Under kriget blev sympatierna för Sovjet särskilt problematiska. När Stalin slöt Molotov–Ribbentrop-pakten med Hitler 1939 försvarade delar av den svenska vänstern denna uppgörelse, trots att den innebar att Polen delades och Baltikum ockuperades och att detta innebar ett stöd för Hitler och nazityskland.

Kommunistisk lojalitet till Moskva: Sveriges kommunistiska parti följde Kominterns linje och fördömde västmakternas kamp mot Nazityskland, eftersom Sovjetunionen då stod i pakt med Hitler. Detta innebar att svenska kommunister i praktiken spred propaganda som underminerade Sveriges neutralitet och försvarsvilja.

Spionage och infiltration: Det finns dokumenterade fall där svenska kommunister agerade som spioner för Sovjetunionen under kriget. Den sovjetiska underrättelsetjänsten NKVD hade nätverk i Sverige, och svenska vänsteraktivister bistod med information om militär och industri – de begick landsförräderi.

Omsvängning efter 1941: När Tyskland anföll Sovjetunionen ändrades linjen radikalt. Då blev kommunisterna istället ivriga försvarare av Sovjet och framställde Röda armén som mänsklighetens räddare, samtidigt som man tonade ned eller förnekade Stalins övergrepp.

1960–70-talet: Mao, Albanien och Pol Pot

Efter kriget fortsatte vänstern att idolisera diktatorer på vänsterkanten. Splittringen efter 1968 ledde till att maoistiska grupper hyllade Kina under Mao Zedong, andra riktade sin solidaritet mot Albanien under Enver Hoxha. Vissa försvarade till och med Pol Pots Kambodja, trots de fruktansvärda folkmorden, där upp mot 3 miljoner människor kan ha mördats. Pol Pot kombinerade maoistisk kommunism med en stark khmerisk etnonationalism, vilket ledde till ett av 1900‑talets värsta folkmord. Att delar av den internationella vänstern kunde tolerera eller bortförklara detta visar hur ideologisk lojalitet väger tyngre än universella mänskliga rättigheter – folkmord kan ursäktas om det utförs av ”rätt” aktörer. Vi har sett denna inställning upprepas efter Hamas massmord 7 oktober 2023.

Kuba som symbol

Kuba under Fidel Castro blev en långvarig symbol för svensk vänster. Trots bristen på demokratiska friheter och förtryck av oppositionen försvarades regimen som en motpol till USA:s inflytande. USA:s fiende – vänsterns vän, oavsett övergrepp och förtryck.

Nutida exempel: Venezuela och andra regimer

Under 2000‑talet har delar av svensk vänster uttryckt stöd för Hugo Chávez och Nicolás Maduros Venezuela, ofta med hänvisning till sociala reformer och motstånd mot amerikansk dominans, men ignorerat den uppenbara ekonomiska kollapsen och det politiska förtrycket.

Socialdemokratins syn på de baltiska staterna

Svensk socialdemokrati har i dag en tydlig linje till stöd för Ukrainas rätt till frihet och självbestämmande. Men historiskt har partiets hållning varit moraliskt klandervärd. Under kalla kriget hävdade tongivande socialdemokratiska företrädare – bland dem utrikesminister Östen Undén och senare Sten Andersson – att de baltiska staterna inte var ockuperade av Sovjetunionen, utan frivilligt hade anslutit sig. Denna ståndpunkt, som i praktiken legitimerade Sovjets annektering av Estland, Lettland och Litauen, väckte stark kritik både internationellt och bland exilbalter i Sverige. Att Socialdemokraterna i dag försvarar Ukrainas frihet utgör därför en välkommen tillnyktring jämfört med den tidigare linjen, där man länge undvek att erkänna den sovjetiska ockupationen av Baltikum.

Sammanfattning

Genom historien har svensk vänster vid olika tidpunkter sympatiserat med Sovjetunionen, maoistiska Kina, Albanien, Nordkorea, Pol Pots Kambodja, Kuba och Venezuela. Under andra världskriget tog dessa sympatier särskilt klandervärda uttryck, då man försvarade Sovjets pakt med Hitler och i vissa fall deltog i spionage för Moskva. I fallet Pol Pot visade det sig dessutom att etnonationalism och folkmord kunde tolereras, så länge det utfördes av regimer som uppfattades som ideologiskt ”rätta”.

Texten handlar om Sverige, men samma mönster återfinns i övriga västvärlden. Franska intellektuella som Jean‑Paul Sartre försvarade länge Sovjetunionen och Mao trots kännedom om övergreppen, och i USA hyllade delar av vänstern Fidel Castro och till och med Pol Pot som antikoloniala hjältar. I Storbritannien gick det ännu längre – de ökända ”Cambridge Five” (Philby, Burgess, Maclean, Blunt, Cairncross), var högt placerade i statsapparaten men lojala mot Moskva, vars spionage under kriget och kalla kriget utgör några av de mest flagranta exemplen på ideologiskt landsförräderi i väst.

Share

Ryssland har i flera hundra år präglats av en paradoxal kombination av storhetsvansinne och mindervärdeskomplex. Redan svenska diplomater och militära befälhavare under 1600-talet beskrev ett land som i propaganda, styrelseskick och synen på både omvärld och medborgare påminde om dagens Ryssland. Denna psykologiska dubbelhet har skapat en paranoid grundinställning: övertygelsen att Moder Ryssland besitter rikedomar som världen vill beröva henne, samtidigt som man innerst inne vet att landet saknar den teknologi, de produkter och den innovation som världen avundas.

Ingen avundas Ryssland – men man kan frukta dess militära makt. Därför bygger dess utrikes- och säkerhetspolitik på idén att landet bara kan vara tryggt om andra länder är otrygga; bara stabilt om andra är instabila. Denna logik har varit konstant från tsartiden, genom Sovjetunionen, till dagens Kreml

Subscribe now

Putins världsbild

Putin framställs ofta som en man som vill återupprätta Sovjetunionen. Men hans världsbild är snarare rotad i Wienkongressen 1815 och dess principer om maktbalans och stormaktsprivilegier. Han ser Ryssland som en civilisation med historisk rätt till inflytande över sina grannländer, och betraktar territorium som den yttersta garantin för säkerhet. Det är en karta från 1800-talet, inte en ekonomisk strategi från 2000-talet, som styr hans politik.

Sankt Petersburg: det Ryssland som kunnat vara

Sankt Petersburg är inte bara en stad med palats och kanaler, utan en av Europas mest koncentrerade kunskapsmiljöer. Med 6,5 miljoner invånare och ett stort antal universitet som sträcker sig från 1700-talet till idag hade staden kunnat bli Östersjöns Silicon Valley – den ledande ekonomiska motorn i Östersjöregionen. Här fanns traditioner inom naturvetenskap, matematik, teknik och kultur som i ett annat Ryssland kunde ha förvandlats till ett ekonomiskt mirakel.

Man kan föreställa sig en parallell verklighet: unga svenskar från KTH eller Lund som söker sig till Sankt Petersburg – inte för att arbeta i en krigsekonomi, utan för att bli en del av en dynamisk startup-scen inom IT, AI eller energiteknik. Staden kunde ha varit en magnet för talang, en ekonomisk metropol i nivå med hela Sveriges BNP. Istället blev universiteten kuggar i en militär produktionsapparat. Potentialen förblev outnyttjad, av maktlystnad och storhetsvansinne.

Nutidens dynamik

Putins Ryssland är inte en konsekvens av västlig politik eller NATO:s expansion, utan av Ryssland självt. Korruption, oligarker och säkerhetstjänstens dominans hade sannolikt uppstått även under en mer demokratisk ledare. Men Putins storryska dröm har förvandlat dessa strukturer till ett system där militära ambitioner och territoriell expansion är överordnade allt annat.

Rysslands BNP ökar idag främst genom massiv militär upprustning. Cyberattacker, desinformation och destabilisering av grannländer är vardagsverktyg. Den paranoida logiken gör att varje form av utbyte med omvärlden – handel, kultur, vetenskap – ses som ett hot eller ett försök till destabilisering.

Share

Nationalistisk skolning och militariserad fostran

I dagens Ryssland har skolan blivit en central arena för statens ideologiska fostran. Barn och ungdomar möter en undervisning där historien skrivs om för att legitimera kriget i Ukraina och där väst framställs som ett existentiellt hot. Nya obligatoriska läroböcker innehåller direkta citat från Putin och beskriver konflikten som en civilisationskamp, vilket gör att eleverna tidigt internaliserar bilden av att deras framtid är att försvara moderlandet [Man kan nästan föreställa sig att den amerikanske presidenten har läst dessa ryska skolböcker]. Denna propaganda är inte begränsad till klassrummet; den förstärks genom ritualer som flagghissningar, särskilda lektioner om den “militära operationen” och aktiviteter där barn skriver brev till soldater vid fronten.

Utanför skolan byggs lojaliteten vidare genom statliga ungdomsorganisationer. Volunteers of Victory (Добровольцы Победы), grundad 2015, fungerar som en kanal för patriotiska aktiviteter och segerkult. Den nyare Movement of the First (Движение Первых), lanserad 2022, är en direkt arvtagare till de sovjetiska pionjärerna och syftar till att samla barn och ungdomar i en enhetlig lojalitetsstruktur. Här tränas barn i patriotism, disciplin och militär symbolik. Den paramilitära Ungdomsarmén (Юнармия), skapad 2016, ger ungdomar uniformer, marschträning och ibland vapenutbildning, och fungerar som en reserv för framtida försvar. Även förskolebarn inkluderas i denna fostran, genom möten med soldater och aktiviteter som normaliserar militär närvaro i tidig ålder.

Staten satsar enorma resurser på denna ideologiska skolning – flera miljarder kronor årligen på läromedel, filmer, mobilspel och ungdomsläger – för att säkerställa att nationalistiska budskap genomsyrar hela uppväxten. Resultatet är en generation som växer upp med en världsbild där krig är legitimt, väst är fienden och självuppoffring för landet är en naturlig plikt. Detta gör att även om en kort liberal öppning skulle uppstå efter Putin, är risken stor att repressionen snabbt återkommer, stödd av en ungdomsgeneration som redan formats i militär lojalitet och auktoritetsdyrkan.

Prognos: Ryssland efter Putin

Den som om natten tar strid med mörkret, kommer att vinna. Det gäller även i Ukraina. Men sedan följer en alltför kort dag, och nytt mörker. Efter att Putin försvinner från den politiska scenen är det möjligt att vi kommer att uppleva en kortare period av liberalisering, kanske med en öppning mot väst och vissa reformer. Men det är osannolikt att Ryssland utvecklas i liberal riktning till en fullvärdig demokrati. Mer troligt är att regimen åter blir repressiv, militariserad och möjligen ännu värre än idag – ett styre som kan få Putin att framstå som en duva.

Slutsats

För Europa och Sverige innebär detta att ett starkt försvar kommer att vara nödvändigt under överskådlig tid. Ryssland föraktar svaghet men fruktar övermäktig styrka. Därför måste väst visa obeveklig beslutsamhet i Ukraina och bortom. Den ryska självbilden – en blandning av storhetsvansinne och mindervärdeskomplex – kommer att fortsätta forma dess politik, oavsett vem som sitter i Kreml.

Ett krig vinner den som har mest pengar och flest soldater. Om det europeiska NATO förlorar territorium i ett framtida ryskt angrepp, beror det på att vi har valt detta.

Mauretanien i västra Afrika var det sista landet i världen som officiellt avskaffade slaveriet, genom ett presidentdekret 1981. I praktiken fick avskaffandet inga juridiska konsekvenser förrän 2007, då regeringen efter internationella påtryckningar stiftade en lag som gör det möjligt att åtala slavägare. Trots att slaveri nu formellt är olagligt är det fortfarande utbrett i Mauretanien. Omkring 20 procent av landets 4,5 miljoner invånare lever fortfarande som slavar, i synnerhet haratinfolket, vars medlemmar ofta saknar rättigheter: de får ingen utbildning eller lön och kan inte ärva eller vittna i domstol.

Subscribe now

Araberna var de stora slavhandlarna när det organiserade svarta slaveriet kom i gång på allvar under 700-talet. Bagdad och andra urbana centra i det arabiska imperiet behövde arbetskraft för utveckling av ekonomi och samhälle. Dessa slavar kom inte från slaviska områden i norr, utan från det svarta Afrika. Ordet för slavar kom att bli zanj - arabiska/persiska för svart och "de svartas land". Det var då "svart" kom att likställas med "slav". Att det idag inte finns en stor svart minoritet i de mottagande arabländerna beror på att man kastrerade manliga slavar.

Araberna var de stora slavhandlarna när det organiserade svarta slaveriet kom i gång på allvar under 700-talet.

I mitten av 800-talet var riktningen på slavkaravanerna från Nubien och Etiopien till Kairo, som behövde slavar, och vidare mot Bagdad, samt från Afrikas horn upp genom Persiska viken till Bagdad. 300–400 år senare hämtades slavar från Timbuktu, i det mäktiga maliska imperiet. Staden blev ett handelscentrum för slavar, vilket skapade förutsättningar för den transatlantiska slavhandeln, samt slavhandeln över indiska oceanen: Den transsahariska slavhandeln var en föregångare till, och en förutsättning för den transatlantiska. Dödstalen i den transsahariska slavhandeln var betydligt högre än i den transatlantiska, vilket knappast ursäktar den senare, men påvisar de ohyggliga villkor för svarta slavar som rådde i den arabiska slavhandeln.

Postkoloniala myter

Den starka ekonomiska utvecklingen i Europa och USA sedan den industriella revolutionen har genererat allehanda myter inomvänstern. En av dessa myter har baserats på och varit en logisk följd av vänsterns syn på välstånd: låt oss kalla det Pippi-ekonomin, där välstånd aldrig kan skapas, utan bara omfördelas; som en kappsäck full med guldpengar. Med denna syn på ekonomi kan man intala sig att arbetstiden bör förkortas, så att vi kan "dela på jobben", eller att vissa länder är rika därför att de har stulit välstånd från fattiga länder – tagit för många guldpengar ur kappsäcken.

Arabvärlden lyckades mindre bra i välståndsutvecklingen, vilket har flera orsaker, kopplade till den politiska och religiösa situationen i dessa länder. I vänsterns inte särskilt verklighetsförankrade föreställningsvärld har detta medfört att arabländerna kan ges en viktimär status. De är visserligen lika vita som många européer, men kan ändå friskriva sig från sitt koloniala, imperialistiska förflutna och sin historia som den organiserade slavhandelns upphovsmän. Det kan emellanåt vara lämpligt att påminna om detta. Alltför många i väst lider av en så svårartad oikofobi och mea culpa-komplex, att de vill rasera den liberala demokratins grundvalar – som mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, marknadsekonomi, regelstyrd världsordning och så vidare.

Svarta afrikaner som beger sig till Sverige transformeras till ”afro-svenskar”, och kan engagera sig i debatten, påtalande den vite mannens skuld. Det är korrekt att många av de som deltog i den transatlantiska slavhandeln var vita, så länge vi talar om sjötransporten. Handel/tillfångatagande på det afrikanska fastlandet svarade svarta slavhandlare för. Svarta som kommit till Sverige från Afrika har följaktligen förfäder som var slavhandlare, vilka sålt afro-amerikanernas förfäder till slaveri i Amerika.

Vem ”uppfann” slaveriet?

Man kan gå längre tillbaka och konstatera att det organiserade slaveriet uppstod i de första samhällena med en bofast, jordbrukande befolkning, eftersom jägare och samlare hade begränsad användning för slavar. Slavar behövdes däremot i storskaligt jordbruk. Till exempel i tvåflodslandet – nuvarande Irak, Iran, Syrien och Turkiet. Därför är det historiskt korrekt att säga att det organiserade slaveriet uppfanns av "rasifierade" och avskaffades av vita, med britterna som föregångsmän, när slavhandeln 1807 avskaffades i det brittiska imperiet. Under en stor del av 1800-talet lade britterna avsevärda marina resurser på att motverka slaveri i resten av världen, bland annat genom att patrullera Afrikas västra kust för att förhindra den transatlantiska slavhandeln.

Vita européer är de mest toleranta, minst rasistiska folk som står att finna i världen. De har all anledning att vara stolta över sin historia, efter att ha skapat de främsta samhällena i mänsklighetens historia, baserade på mänskliga rättigheter, liberal demokrati, vetenskap och marknadsekonomi, vilka resten av världen nu söker sig till.

Europeiska slavar – huvudsakligen vita

I denna text berörs bara det svarta slaveriet. I Europa var slavarna huvudsakligen vita. Det har även förekommit en omfattande arabisk handel med vita slavar, byggd på arabiska slavräder i Europa, för att röva bort och förslava vita européer från Frankrike, Italien, England, Irland, Island och Nordeuropa. För att inte tala om det uråldriga slaveriet i Asien/ Mellanöstern, eller i Amerika före européernas ankomst.

Ett förvanskat narrativ

I dagens debatt framställs norra Sverige ofta som om det en gång varit ett sammanhållet samiskt territorium, ett område där nordborna först sent gjorde intrång – till glädje för “we stole the land”-romantikerna som har importerat den amerikanska vänsterns tankebråte. Det postkoloniala narrativet lyder: “I söder bodde svenskarna, i norr samerna”. Sverige norr om Dalälven beskrivs ofta som samiskt land fram till nyligen, när skogen började exploateras. Den bilden är historiskt felaktig – den är ett exempel på politisk historierevisionism.

Fjällvärlden och inlandet har aldrig varit monokulturella. Samer och nordbor1 har samexisterat i norra Skandinavien under mycket lång tid, och båda gruppernas närvaro är djupt förankrad i arkeologin, historien och landskapet. Den samiska och svenska (nordiska) befolkningen samexisterade i stora delar av Norrland under många tusen år.

Texten utgör en kortfattad historiskt korrekt analys av utvecklingen i norra Sverige.

Get 50% off a group subscription

Arkeologin: fjällvärlden var aldrig tom

Under de senaste decennierna har arkeologin levererat ett omfattande material som helt förändrat bilden av fjällens historia. Den äldre föreställningen om fjällen som ett “resursområde” utan fast nordisk närvaro är sedan länge överspelad. I stället visar fynden att nordiska jordbrukare och fäbodbrukare brukat mark långt in i fjällkedjan, ofta parallellt med samiska näringar.

Fynden är entydiga:

• Fossila åkrar och röjningsrösen i höglägen, kol-14-daterade till järnålder och tidig medeltid.

• Odlingslager med spannmål – korn och råg – i fjällnära zoner där endast nordisk agrar praktik kan förklara förekomsten.

• Fäbodsystem som sträcker sig djupt in i fjällvärlden, en skandinavisk tradition som kräver boskapsskötsel och säsongsvis bosättning.

• Bebyggelselämningar i fjälldalar med kontinuitet från medeltid och ibland tidigare.

• Metallurgiska och hantverksmässiga lämningar som följer nordiska teknologiska traditioner.

Detta är inte spår av en sen kolonisation – utan av långvarig nordisk närvaro i fjällvärlden, parallellt med samisk.

Subscribe now

Historien: två befolkningslinjer i samma landskap

Medeltidens kyrkobyggande bekräftar samma mönster. Åre kyrka byggdes på 1100-talet av lokala bönder. Vid medeltidens slut fanns över hundra kyrkor i nuvarande Härnösands stift och åtta stenkyrkor i nuvarande Luleå stift. Dessa är inte symboliska markörer – de är bevis på organiserade, jordbrukande, skattebetalande nordiska samhällen i hela Norrland.

Samtidigt finns en lika lång kontinuitet av samisk näringsutövning: jakt, fiske, renskötsel, handel och kustnära säsongsbosättningar. Fjällen var aldrig exklusivt nordiska – men de var heller aldrig exklusivt samiska. De var ett delat territorium, där två befolkningslinjer levt sida vid sida under århundraden.

I denna text används begreppet ”urfolk” i sin historiska och vetenskapliga betydelse – som beteckning för långvariga befolkningslinjer i ett område – inte i den snäva moderna juridiska bemärkelsen.

Samiska skatteland: historiska bruksområden, inte privatägda territorier

Före 1800-talets lagstiftning fanns i stora delar av norra Sverige ett system med samiska skatteland – geografiskt avgränsade bruksområden som tilldelades enskilda samiska hushåll eller släkter av kronan. Skatteland var inte privat äganderätt, utan en form av ärftlig dispositionsrätt knuten till jakt, fiske, fångst och senare även viss renskötsel. Innehavaren betalade skatt till staten för rätten att nyttja området, och rätten kunde gå i arv inom familjen så länge marken brukades. Systemet var ett sätt för staten att organisera beskattning och markanvändning i områden där samiska näringar dominerade, inte ett erkännande av exklusiv samisk äganderätt.

Skattelandens funktion varierade regionalt. I skogslandet var de ofta kopplade till jakt och fiske, medan de i fjällområden kunde omfatta flyttleder, fiskevatten och fångstmarker. Systemet samexisterade med nordiska nyttjanderätter, nybyggen och kyrkans markförvaltning, och det fanns aldrig en skarp etnisk gräns mellan ”samiska” och ”nordiska” områden. Under 1800-talet avskaffades skattelandssystemet gradvis när staten införde en mer enhetlig marklagstiftning, och de tidigare skattelanden omvandlades till kronomark eller integrerades i nybyggen och senare fastighetsbildning.

Samexistensen: ett fleretniskt ekosystem

Samexistensen mellan samer och nordbor är inte en fotnot – den är själva huvudtexten. Fjällvärlden och inlandet har under lång tid varit ett fleretniskt ekosystem, där samiska och nordiska näringsmönster överlappat, korsats och ibland integrerats. I fjällnära dalgångar bedrevs nordiskt jordbruk, fäboddrift och metallhantverk samtidigt som samiska grupper jagade vildren, fiskade i sjöar och älvar, bedrev handel och rörde sig över stora områden med sina tamrenar. Längs kusterna levde kustsamer av fiske och säljakt parallellt med nordiska fiskelägen. I skogslandet fanns skogssamer vars jakt- och fiskekultur samexisterade med nordiska nybyggen. Kyrkor, skatteland, fångstanläggningar och agrara lämningar ligger som lager på lager över samma geografiska ytor – ett materiellt vittnesmål om att norra Sverige aldrig varit “den enes land”. Samtidigt integrerades dessa områden i statens administrativa och rättsliga system, som en del av den generella statsbildningen i riket, snarare än genom en isolerad eller enbart etniskt riktad process.

De samiska näringarna: mångfald, inte monokultur

Rennäringen framställs ofta som den uråldriga kärnan i samisk kultur, men historiskt är bilden mer komplex. De äldsta beläggen visar att samer under lång tid levde av jakt, fiske, fångst, handel och kustnära säsongsbosättningar, inte av storskalig renskötsel. Den tidiga renskötseln var småskalig och baserad på tamrenar som lockdjur, medan huvuddelen av försörjningen kom från vildrenjakt, fiske och säljakt. Den samiska ekonomin har alltid varit mångsidig och regionalt varierad. Många grupper levde som fiskesamer, skogssamer och kustsamer, med näringar som fiske, småskaligt jordbruk, bärfångst, hantverk, metallarbete, handel och transporter. Att reducera samisk kultur till rennäring är därför lika felaktigt som att reducera nordisk kultur till järnbruken i Bergslagen – båda är betydelsefulla, men ingen av dem definierar helheten. Detta förändrar inte renskötselns nuvarande juridiska ställning, men visar att den historiskt varit en del av en bredare samisk ekonomi.

Från vildrenjakt till pastoral renskötsel

Under förhistorisk tid och långt in i medeltiden var vildrenjakt den centrala näringen i stora delar av Sápmi. Den pastorala, flyttande renskötsel som idag förknippas med samisk kultur växer fram först under 1500–1600-talet. Omvandlingen drevs av statlig beskattning, konkurrens om vildrenstammarna, klimatförändringar under lilla istiden och en växande marknad för renprodukter. Pastoral renskötsel blev viktig – men aldrig universell. Den samiska ekonomin förblev regionalt differentierad och flexibel, anpassad till lokala ekologiska förutsättningar.

Vem avses med ”samernas rättigheter”?

I debatten talas det ofta om ”samernas rättigheter” som om de tillkommer hela den samiska befolkningen. Så är det inte. En vanlig uppskattning är att det finns 20 000–40 000 samer i Sverige, men de rättigheter som står i centrum – jakt, fiske, markanvändning och renskötsel – tillkommer inte samerna som folk, utan samebyarna, som är juridiska ekonomiska föreningar med det enda syftet att bedriva renskötsel. En sameby är alltså inte en by, inte en kulturell organisation och inte en representant för samerna som grupp, utan en sluten näringsorganisation med kollektiva nyttjanderätter.

För att omfattas av renskötselrätten måste man vara medlem i en sameby, och medlemskapet är strikt reglerat. Det kräver att man är same, att man bedriver renskötsel, att man äger renar, och att man accepteras av samebyns styrelse. Samebyarna har i praktiken självrekrytering, eftersom lagen inte definierar vem som är same och eftersom möjligheterna till extern överprövning är begränsade och ovanliga i praktiken. Det innebär att samebyarna kontrollerar tillgången till rättigheter som i den offentliga debatten ofta beskrivs som ”samiska”, men som i realiteten endast gäller dem som ingår i denna slutna krets.

Enligt Sametingets statistik finns det 51 samebyar i Sverige med sammanlagt cirka 4 600–4 700 renägare. Det innebär att endast omkring 10–20 procent av Sveriges samer – och i praktiken ännu färre – omfattas av renskötselrätten och de därtill kopplade privilegierna. Den stora majoriteten av samer saknar helt dessa rättigheter. Konflikten står därför inte mellan ”samer” och ”svenskar”, utan mellan samebyar, staten och allmänheten – inklusive samer som står helt utanför renskötselrätten och som inte berörs av de exklusiva nyttjanderätter som nu prövas i domstolarna.

Den juridiska processen: renskötselrättens räckvidd prövas på nytt

Girjasdomen 2020 blev en juridisk vattendelare. Domen gav en enskild sameby ensamrätt att upplåta jakt och fiske inom sitt område, baserat på urminnes hävd och på att staten inte kunnat visa egen utövning av rätten. Men domen prövade inte explicit frågan om kommersiell upplåtelse. Rennäringslagen säger uttryckligen att samebyar inte får sälja jakt- och fiskerättigheter, men denna fråga låg utanför ramen för processen eftersom staten valde en annan processuell linje.

Det är just denna fråga som nu står i centrum för fem nya rättsprocesser i norra Sverige. Denna gång har staten – genom Justitiekanslern – bytt strategi och driver att renskötselrätten inte kan tolkas som en exklusiv upplåtelserätt och att samebyar inte får sälja jakt- och fiskerättigheter. JK argumenterar dessutom för att målen bör ”hissas” direkt till Högsta domstolen, eftersom de rör principiella frågor som ändå kommer att hamna där. Det innebär att renskötselrättens juridiska konstruktion nu prövas från grunden, med fokus på lagens ordalydelse, förarbeten, tidigare praxis och den internationella rättsutveckling som svenska domstolar numera regelmässigt beaktar – även om Sverige inte ratificerat ILO 169.

Samtidigt pågår flera parallella mål där samebyar försöker utvidga sina rättigheter, bland annat genom att hävda ensamrätt till småviltsjakt, fiske och markanvändning i områden där staten historiskt administrerat dessa nyttigheter. Dessa mål rör inte bara juridiska teknikaliteter, utan grundläggande frågor om äganderätt, nyttjanderätt och statens ansvar för att förvalta gemensam mark. Utgången kommer att få långtgående konsekvenser för både rättssystemet och fjällförvaltningen.

Den politiska debatten: tydliga linjer och öppna motsättningar

Den politiska debatten har skiftat från tystnad till tydliga ställningstaganden. Kristdemokraterna och Moderaterna har öppet deklarerat att rennäringens särställning måste ses över, med hänvisning till likabehandling och allmänhetens tillgång till statens mark. Sverigedemokraterna driver sedan länge linjen att renskötselrätten bör reformeras och att statens äganderätt måste tydliggöras. På motsatt sida står Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet, som betonar renskötselrätten som en central del av samiska rättigheter och Sveriges internationella åtaganden. Frågan har därmed blivit en av de mest polariserande mark- och rättighetsfrågorna i svensk politik.

Slutsats: fjällen tillhör inte en grupp – de tillhör Sverige

Historien visar framför allt på ett långvarigt delat nyttjande, vilket gör generella anspråk på exklusivitet svåra att motivera enbart historiskt. Arkeologin visar en fleretnisk närvaro. Rätten visar att staten länge administrerat jakt och fiske. Den pågående politiska debatten visar att frågan inte längre kan undvikas.

Fjällvärlden är ett landskap formats av både samer och nordbor under tusentals år – som tillhör hela det svenska folket.

Share

Jag har i några texter tagit upp exempel på samtida politisk historierevisionism, senast i måndags, med en text om norra Sveriges historia. Historieförfalskningen kommer i det samtida Sverige (och västerlandet) från vänster och har tydliga gemensamma drag, oavsett vilka historiska fenomen som förvanskas.

Subscribe now

Ett exempel är det jag kallar neogöticism, vilket …

Read more

Why a reprint of this text?

The war in Iran has contributed to rising energy prices and increased global uncertainty, while Trump’s economic policy is characterised by measures that amplify rather than ease the cost pressures facing American households. Tariffs and trade conflicts, not least with Europe, have in practice functioned as consumption taxes, while also disrupting supply chains and contributing to higher prices for everyday goods. Several of the measures presented as responses to voters’ economic frustration are politically effective but economically counterproductive.

Against this backdrop, the link between the long‑term developments described in the text and the current situation has become more apparent. The American middle class’s sense of declining living standards is being reinforced by Trump’s policies. The combination of geopolitical tension, higher living costs, and an economic policy that addresses these problems only to a limited extent has intensified the feeling among Americans—who, relative to Swedes, are comparatively well paid—that they are falling behind. This comes at a moment when the United States is entering the campaign season ahead of the midterm elections.

Subscribe now

Introduction

Today, the United States is one of the world’s wealthiest countries measured in GDP per capita, yet large parts of the American middle class describe an everyday life marked by financial pressure, insecurity, and thin margins. It is a peculiar imbalance: a country that appears exceptionally prosperous in the national accounts, but where many households feel they are standing still or falling behind. In political debate, this contradiction has been given a clear direction.

President Trump has repeatedly portrayed the EU as an economic adversary and claimed that the Union “takes advantage” of the United States, and many voters recognise themselves in the narrative that their economic problems have been created by external actors. It is a powerful political image. But when one examines the numbers, a different explanation emerges. The financial pressure many Americans experience has primarily arisen from changes within their own society — in how incomes are distributed, how risks are borne, and how much of the country’s growth actually reaches the median household.

Share

Median Income and GDP per Capita: Sweden and the United States Over Time

One way to illustrate the development is to compare median income with GDP per capita over time. In Sweden, the median household income in 1970, based on Statistics Sweden’s income‑distribution data, can be estimated at roughly 31,000 kronor per year, corresponding to about 127 per cent of GDP per capita. That the median income exceeded GDP per capita is unusual in strict national‑accounts terms, since GDP includes investment, public consumption, and export surpluses. It reflects the fact that the wage share of value added was very high and that income distribution was extremely equal. Today, the median household income is around 600,000 kronor per year, corresponding to roughly 100 per cent of GDP per capita. The median has lost ground relative to GDP, but still remains comparatively close.

In the United States, the development is far more dramatic. In the 1970s, the median household income was around USD 9,870 per year, corresponding to roughly 188 per cent of GDP per capita, meaning that the “typical” family captured a large share of economic growth. Today, the median household income is about USD 74,580 per year, corresponding to roughly 88 per cent of GDP per capita. A growing share of the economic pie has been concentrated at the very top of the income distribution, while the median household has moved more slowly.

Although part of this change can be explained by the fact that households were larger in the 1970s, the trend is unambiguous: despite the fact that today’s American families often have two full‑time working adults, a significantly smaller share of the nation’s total wealth ends up in their pockets compared with fifty years ago.

Piketty’s research shows that when the return on capital exceeds the rate of economic growth — which has been the case in the United States since the 1980s — wealth tends to concentrate at the top. Chetty has shown that social mobility has fallen sharply: the likelihood that a child will earn more than their parents has dropped from around 90 per cent for those born in the 1940s to roughly 50 per cent for today’s generation. In Scandinavia, the corresponding figure remains considerably higher, meaning that the American Dream — the idea that each generation should do better than the previous — has, in practice, migrated to the Nordic countries.

Comparison: the “snutsyrra” Family in Sweden and the United States

The difference becomes even clearer when moving from macro‑data to concrete families. Consider the Swedish “snutsyrra” family1: two adults, a police officer and a nurse, two children, living in a mid‑sized town or an ordinary suburb of Stockholm. Together they earn around 80,000 kronor per month before tax and 55,000–60,000 kronor after tax. Housing, food, transport, and other costs may amount to 35,000–40,000 kronor. Childcare costs a few thousand kronor at the capped maximum fee. Healthcare costs are practically negligible. Higher education is free of charge. Parental leave was largely compensated when the children were small. And on top of this, the employer automatically builds up an occupational pension corresponding to 4.5–30 per cent of salary, while the public pension system is financed through taxation. Once fixed costs are paid, there is often 15,000–20,000 kronor left for savings, holidays, and a buffer — and the major life risks are already collectively insured.

Contrast this with an American family with the same professional profile: a police officer and a registered nurse in New Jersey or a mid‑sized city. Their combined annual income is often USD 150,000–170,000, roughly 1.5–1.7 million kronor. After federal and state taxes, they may have USD 9,000–10,000 per month left. Then the costs begin — the ones that in Sweden are embedded in taxation. An employer‑based health‑insurance plan may have a premium of USD 1,200–2,000 per month, with the employer often paying a substantial share. But even with the employer’s contribution, out‑of‑pocket costs remain — deductibles, co‑pays, and annual caps — which in practice mean the family may still need to set aside several hundred dollars per month for healthcare. Childcare for two young children can cost USD 2,000–4,000 per month. Housing in a reasonable school district often costs USD 2,500–3,500. Two cars, insurance, and commuting add another USD 1,000–1,500. And beyond these ongoing costs, the family is also expected to build up private retirement savings, as the public safety net is minimal.

It is not uncommon for a family with an annual income of USD 150,000 to have very small margins — and to live with significantly higher financial risk than a Swedish family with lower incomes. This also creates another form of poverty: time poverty. To cover the high fixed costs, many in this occupational group work overtime, sometimes systematically. Chetty’s research shows that precisely this lack of time and lack of stability in everyday life are central barriers to social mobility. When a family must work more simply to maintain basic security, the ability to invest time in children’s education, one’s own skills development, or recovery diminishes — reinforcing the sense of being under pressure despite a high salary.

Conclusion

It is this combination of high private system costs, time poverty, and a long‑term decoupling between median income and GDP that explains why Americans feel poor despite living in a rich country. Sweden has also moved towards greater inequality, but the median income still lies relatively close to GDP per capita, and the typical family receives a large share of its economic security through taxation. In the United States, by contrast, the top one per cent has captured an ever‑larger share of growth, while the median household has been forced to shoulder an ever‑greater share of life’s risks privately. It is not the EU that has “ripped off” Americans. It is the country’s own economic model that has allowed GDP per capita to rise while the median stands still — and that has enabled a wealthy nation to begin speaking of itself as poor.

One need not be a left‑wing populist to suspect that Donald Trump singles out the EU as an external enemy in order to divert the average American’s attention from the fact that the president’s policies partly involve offering tax cuts to his friends in the billionaire class — and that tariffs on imported goods are not a tax levied on other countries, but on American consumers. It is usually effective for political leaders to point to external enemies to rally support behind themselves; the unfortunate part is simply that we Europeans have become that external enemy.

Inledning

De senaste åren har bjudit på en rad illustrationer till krisen i public service. Den reform för public service som genomfördes 2019 förbättrade tyvärr inte innehållet, eftersom syftet var att etablera en alternativ finansieringsmodell - tvångsfinansiering om man så vill - utan ambition att höja nivån i utbudet, eller sträva efter politisk bredd. Reformen innebar en övergång till individuell avgift via skattsedeln och ett förlängt tillstånd med digitalt fokus, och syftade främst till att lösa finansieringsfrågan, medan kvalitetsförbättringarna blev begränsade.

Sverige bör ha ambitionen att förbättra kvaliteten i public service – och skapa politisk bredd i samhällsbevakningen. En genomgripande reform är nödvändig. Ett reformerat public service skulle kunna utgöra en förändringsagent för det mediala landskapet, och därmed ge kraft åt den svenska demokratin.

Ett konkret förslag behövs eftersom debatten i dag är starkt polariserad mellan bevarare och avskaffare: de som betraktar varje förändring av public service som ett allvarligt hot mot demokratin, och de som reflexmässigt säger ”lägg ner skiten” så snart frågan kommer upp, oförmögna att se alternativ. Ingen av dessa inställningar är särskilt konstruktiv eller framåtblickande. Personligen vill jag behålla public service, om än inte i nuvarande form. Men den som vill förändra måste utgå från verkligheten. Av riksdagspartierna är det endast Sverigedemokraterna som förespråkar ett avskaffande av public service, vilket innebär att den som vill se förändring måste ta avstamp i reformering snarare än avskaffande.

Konsekvensanalysen är särskilt intressant, eftersom det mesta som nämns där är relevant, oavsett vilken slags förändring av public service som genomförs. Varje reformering, från en total nedläggning till smärre justeringar av SVT och SR, kräver analys av det slag som nämns i texten.

Public service är inte ekvivalent med SVT / SR

Många uppfattar public service som ekvivalent med SVT och SR, och menar att dessa organisationer har så cementerade kulturer att all förändring är omöjlig – och att public service bör avskaffas. Jag anser likhetstecknet mellan public service och SVT/SR vara en mental låsning som vi bör överge. Public service är inte SVT, utan en princip, som kan realiseras på en mängd sätt. Det är min övertygelse att public service behövs, varför jag inte stödjer ett avskaffande, men den nuvarande modellen behöver reformeras i grunden.

Renodla uppdraget

Public service-uppdraget bör minskas och inriktas på samhällsfrågor, nyheter, viss kultur och drama. Företrädesvis program som inte produceras av de kommersiella aktörerna. Genomdriv en kraftig minskning av den totala budgeten i samband med reformen. Produktionen kommer att ha mindre volym, större mångfald och skarpare fokus.

Get 50% off a group subscription

Förslaget: Produktion med mångfald

Public service kan reformeras - SVT kan det inte.

Beställare och utförare

Finansieringen bör separeras från produktionen, genom en beställar-/utförarmodell. Etablera en nationell beställarfunktion och ge utrymme för en mångfald av aktörer på produktionssidan, där SVT/SR alltjämt är viktiga produktionsbolag, men bland många.

Dessa produktionsbolag skulle alltså inte arbeta som underleverantörer åt SVT/SR, utan som oberoende utförare med uppdrag från beställaren – vilken skall ges politisk bredd. Det kan till exempel vara Timbro, ETC eller nya medier som är någon av dessa utförare, förutsatt att de uppfyller krav på teknisk och publicistisk kvalitet.

Utbudet erbjuds via en gemensam sammanhållen public service-plattform, under namnen SVT och SR, eller under ny flagg. Detta eliminerar kravet på objektivitet hos varje enskild aktör, eftersom det uppnås i hela utbudet. Publicistiska krav på saklighet och pressetik kan fortfarande ställas på aktörer inom public service.

Politisk bredd

Det politiska inflytandet över beställarfunktionen bör utformas så att ett brett politiskt perspektiv kan garanteras i utbudet. Proportionalitet bör styra produktionen, så att utbudet reflekterar partiernas storlek. Ett flertal modeller kan tänkas för fördelning av ekonomiska och tekniska resurser, attraktiv programtid, synlighet på webb och i poddar etcetera.

Det ideologiska oberoendet skulle paradoxalt nog stärkas om den politiska styrningen ökade. Den föreslagna beställarfunktionen bör ges en styrelse med bred politisk representation – möjligen med viss övervikt för oppositionen, i antal ledamöter eller genom ordförandeposten. Statlig styrning som ger regeringen mer makt vore skadlig, men om oppositionen garanteras större inflytande än regeringen kunde mycket vara vunnet för svensk demokrati.

Kravet för att betraktas som oppositionsparti bör dock vara strikt: endast de partier som röstade mot den sittande regeringen när den tillträdde är i opposition, och bör utöva majoritetsinflytande i den politiska styrningen av public service.

Konsekvensanalys av ett reformerat public service

Lagstiftning och konstitutionella frågor

En reform som bygger på en beställar-/utförarmodell kräver en helt ny rättslig ram. Nuvarande radio- och tv‑lag och sändningstillstånd utgår från SVT, SR och UR som huvudaktörer med ansvar för opartiskhet och saklighet. Om public service istället definieras som en princip snarare än en institution måste lagtexten reglera beställarfunktionens mandat, transparenskrav och proportionalitetsprincip.

Därtill tillkommer EU‑rättsliga frågor. Statsstödsreglerna och Media Freedom Act ställer krav på konkurrensneutralitet och arm’s length governance. En modell där politiska partier styr uppdragets fördelning kan uppfattas som att staten gynnar vissa aktörer på politiska grunder. Lagstiftningen måste därför utformas så att den både skyddar journalistiskt oberoende och uppfyller EU:s krav.

Varje produktionsbolag skulle behöva en tydlig ansvarig utgivare, och deras roll skulle påminna mer om traditionella tidningar, där nyhetsbevakningen förväntas vara opartisk medan exempelvis ledarsidor och kulturredaktioner kan ha en politisk linje. Detta kräver en juridisk konstruktion som skyddar publicistiska principer.

Politisk process

Förslaget innebär att oppositionen ges större inflytande än regeringen i beställarfunktionen, vilket kräver bred parlamentarisk förankring. Samtidigt riskerar beställarfunktionen att bli en arena för ideologiska konflikter. Om proportionalitet styr resurser och programtid kan partier börja använda public service som ett verktyg för politisk kommunikation snarare än journalistik.

För att motverka detta krävs en strikt upphandlingsordning med tydliga kriterier, oberoende granskningsfunktioner och transparens i beslutsprocesserna. Den ansvarige utgivarens roll och de publicistiska principerna blir avgörande för att systemet inte ska politiseras.

Samtidigt kan modellen öka legitimiteten hos de medborgare som idag upplever public service som politiskt snedvridet, vilket vore en vinst för demokratin.

Marknadskonsekvenser

En mångfald av aktörer skulle producera innehåll, vilket skapar pluralism och innovation men också risk för varierande kvalitet. Detta kan delvis korrigeras genom att beställarfunktionen följer publikens respons, men det kräver möjligen en professionell och oberoende utvärderingsmekanism.

En kraftig minskning av budgeten innebär att volymen av produktion sjunker. Kommersiella aktörer kan fylla delar av tomrummet, men riskerar att lämna blinda fläckar som minoritetsspråk, regional bevakning och utbildningsprogram. Dessa områden måste definieras som särskilda samhällsuppdrag.

En gemensam public service‑plattform förändrar konkurrensförhållandena. Plattformens styrning – algoritmer, prioriteringar, metadata – blir en ny form av redaktionell makt som måste regleras.

Infrastruktur, beredskap och det gemensamma kulturarvet

En övergång till en beställar-/utförarmodell kräver en strategi för den tekniska driften och infrastrukturen. Idag vilar ansvaret för sändningsnät och distribution på de befintliga bolagen, och vid en reformering måste det fastställas hur den tekniska stabiliteten garanteras när produktionen splittras. Detta gäller även beredskapsansvaret; funktionen för Viktigt meddelande till allmänheten (VMA) och förmågan att upprätthålla sändningar under höjd beredskap är kritiska samhällsintressen som måste säkras oavsett vem som producerar innehållet.

Lika centralt är hanteringen av de omfattande programarkiven. Här uppstår komplexa frågor om äganderätt och tillgänglighet. Man måste ta ställning till om arkivet ska förvaltas som en separat, fristående funktion – likt ett nationellt mediebibliotek – eller om det ska fungera som en gemensam resurs där alla godkända aktörer inom public service-systemet har rätt att hämta material för nyproduktion.

Publikens beteende och legitimitet

En modell med många utförare blir per definition mer pluralistisk, men också mindre sammanhållen. Publiken kan börja uppfatta public service som en samling partikanaler snarare än en gemensam institution. Detta riskerar att förstärka den polarisering som reformen syftar till att minska. En analys av de faktorer som skapar publikens förtroende måste därför ingå i reformarbetet.

Samlad konsekvensanalys

Lagstiftning: Kräver ny radio- och tv‑lag med tydlig reglering av beställarfunktion, ansvarsfördelning, proportionalitet och EU‑rättslig förenlighet. Journalistiskt oberoende måste skyddas genom ansvarig utgivare och publicistiska principer.

Politisk process: Skapar en ny maktbalans där oppositionen får större inflytande. Kan öka legitimiteten men också riskera att public service blir en arena för partipolitisk kamp. Kräver strikt upphandlingsordning och transparens.

Marknad: Leder till pluralism och fler aktörer, men också risk för fragmentering, varierande kvalitet, kompetensförlust och svagare täckning av samhällsviktiga områden. Plattformens styrning blir en ny form av redaktionell makt.

Publik: Risk för att public service uppfattas som mindre sammanhållet.

Vi kan konstatera att förslaget innebär en systemförändring snarare än en justering; en genomgripande reformering av public service i Sverige som inte förutsätter organisationella eller kulturella förändringar vid SVT eller SR – dessa blir däremot en följd av dynamiken på den nya marknaden.

Public service och den asymmetriska förtroendeklyftan

Public service – en institution för halva befolkningen?

Debatten om public service i Sverige har under 2025 fått ny aktualitet. Frågan om opartiskhet, som länge varit en återkommande diskussionspunkt, har intensifierats i takt med att liknande debatter i Storbritannien kring BBC fått genomslag i Sverige. Kärnan i diskussionen är inte bara public service-bolagens innehåll, utan det asymmetriska förtroende som enskilda medborgare hyser för dem.

Förtroendebarometern 2025

Medieakademins Förtroendebarometer visar att Sveriges Radio har 67 % förtroende och SVT 62 %, båda med en ökning jämfört med föregående år. Public service ligger därmed fortsatt högst bland medier. Men bakom dessa siffror döljer sig en tydlig polarisering:

• Medborgare som placerar sig klart till vänster uppger nära 90 % förtroende.

• Av medborgare som placerar sig klart till höger uppger ca en tredjedel att de känner förtroende för public service.

• I den politiska mitten ligger siffrorna högre än på högerkanten, men utan samma uppåtgående trend som till vänster.

Det är inte absolutnivån som oroar, utan derivatan: förtroendet rör sig uppåt för vänstern, nedåt för högern.

Förtroendebarometern 2025. Andelar inom procent är förändringen mot 2024. Procentandel mycket/ganska stort förtroende.

Share

Den asymmetriska klyftan

Många påtalar gärna det höga förtroendet för public service – ledande befattningshavare vid SVT / SR, politiker på vänsterkanten, journalister och mediadebattörer till vänster. Att från höga medelvärden dra slutsatsen att public service åtnjuter ett orubbat förtroende hos svenska folket är lika missvisande som om en kommun, som i samma byggnad inrymmer både en förskola och ett äldreboende, skulle konstatera att den genomsnittliga åldern där är 42 år – en siffra som är korrekt men helt utan förklaringsvärde eftersom den döljer den avgörande skillnaden mellan de två verkligheterna. På samma sätt döljer medelvärdet för förtroendet för public service den växande klyftan mellan olika delar av befolkningen.

Internationell spegling

Debatten i Storbritannien kring BBC har visat liknande mönster. Där har konservativa väljare i ökande grad ifrågasatt BBC:s opartiskhet, medan liberala och progressiva grupper fortsatt ser bolaget som en trovärdig institution. Den svenska utvecklingen är alltså inte isolerad, utan del av en bredare trend där public service blir en symbolfråga i kultur- och mediepolitiken.

Konsekvenser för framtiden

Om förtroendeklyftan fortsätter att växa kan det leda till flera konsekvenser:

Legitimitetskris: Public service riskerar att förlora sin roll som gemensam referenspunkt. Lägerelden falnar.

Politiska angrepp: Minskande förtroende på högerkanten kan öka trycket på nedskärningar eller omstruktureringar.

Fragmentering: Medielandskapet blir alltmer polariserat, där medborgare söker sig till olika källor, av varierande kvalitet, för nyheter och samhällsinformation. Risken för bubblor eller ekokammare ökar.

Avslutning

Public service står inför en dubbel utmaning: att bevara sitt höga förtroende bland stora delar av befolkningen, samtidigt som man måste hantera den växande misstron från borgerliga väljare. Frågan om opartiskhet är inte bara en redaktionell fråga, utan en demokratisk. Om public service ska fortsätta vara en gemensam institution måste klyftan i förtroende tas på allvar och adresseras öppet, vilket inte kan sägas ske nu.

I den svenska kontexten är det endast moderaterna som kan vara initiativtagare till en förändring; ytterst vilar ansvaret för reformering på Ulf Kristersson. Det är inte sannolikt att moderaterna på egen hand kommer att ta initiativ till reformering av public service, de måste pressas till handling av väljarna. Frågan är hur ett sådant initiativ bäst kan ges momentum? Situationen påminner om det tidiga 2010-talet, då alla insåg behovet av att tala om volymer i migrationspolitiken – men få vågade.